"Svenska jobb till svenska arbetare". Det är innebörden av LO:s debattartikel 14 december i DN. Det kan knappast ha undgått någon att debattklimatet gällande invandring har förändrats de senaste åren, men detta utgör ett lågvattenmärke. När LO utropar att vi måste "återgå till en reglerad invandringspolitik", som om den inte vore reglerad idag, tar de strid för en förlegad protektionisk idé som inte fungerar.
Att fackförbund motsätter sig invandring från fattiga länder är egentligen inget konstigt. Hela idén med fackföreningar är att skydda sina medlemmars intressen – att hålla löner och villkor så goda som möjligt. Det kan göras dels genom att ställa krav på arbetsgivarna och dels genom att begränsa utbudet av arbetskraft. Om det kommer många lågutbildade människor till Sverige så innebär det en ökning av utbudet, och att lägstalönerna kanske måste sänkas om dessa ska kunna få jobb. Eftersom LO vill behålla lönenivån som den är eller till och med höja den, försöker de påverka Sverige politiskt till att stänga gränserna.
LO verkar dock ha missat något. Hur har de tänkt lösa problemet med de människor som redan kommit hit? Det som föranlett deras debattartikel är ju just invandringen från relativt fattiga länder, och arbetslösheten i denna grupp är betydande. Vad värre är, arbetslösheten i utsatta områden är förmodligen huvudorsaken till integrationsproblemen i dessa områden. Hur har LO tänkt sig att dessa människor ska kunna få jobb, om inte löner och villkor inte får förändras?
Man kan tänka sig olika åtgärder, men huvudproblemet på arbetsmarknaden är strukturellt. Om inte utbudet av arbetskraft kan möta efterfrågan så kommer vi att ha arbetslöshet, eftersom den grupp som har arbete och är organiserad fackligt kan tvinga upp lönerna. På sikt kommer kanske en del att utbilda sig och höja värdet av sin arbetskraft, men det tar lång tid och vi har stora problem i utsatta områden redan idag. Få åtgärder är så effektiva för att minska kriminalitet och vandalism som att minska arbetslösheten. Människor som jobbar nio till fem är helt enkelt mycket mindre benägna att kasta sten mot polisen.
Vi har därför i stora drag två alternatiiv.
1. Behålla lägstalönerna på den nuvarande nivån. Detta innebär att strukturen på arbetsmarknaden inte förändras, och förmodligen förändras därför inte heller arbetslösheten nämnvärt. Det betyder att massor av människor kommer att fortsätta leva utan jobb och i utanförskap, det kommer att kosta pengar eftersom dessa inte kan försörja sig själva, och problemen i svårt brottsdrabbade förorter kommer att fortsätta. Förutom belastade statsfinanser och myndigheter, och ökat väljarstöd för Sverigedemokraterna, så kommer det att medföra ett betydande mänskligt lidande.
2. Tillåt sänkta lägstalöner. Det innebär att människor som i dag inte kan producera till ett värde som räcker för att det ska bli lönsamt att anställa dem skulle kunna få jobb, löner är trots allt en av arbetsgivarnas största utgifter. Fler i arbete skulle medföra minskade bidragskostnader, och leda till att den onda cirkel av kriminalitet, arbetslöshet och utanförskap som finns i flera områden kan brytas.
Om LO har något annat alternativ så har de inte presenterat det i sitt förslag. Att de vill skydda sina egna villkor är förståeligt, problemet blir när de stänger ute andra från arbetsmarknaden. Ännu mer problematiskt blir det när de försöker påverka staten att göra det åt dem. En känd tänkare sade dock "Proletärer i alla länder, förenen eder!". LO:s förslag om att stänga gränsen bygger på egenintresse. De låglönejobb som skulle kunna växa fram skulle dock förmodligen vara i andra branscher än deras medlemmar. Att nya människor anställs behöver därför inte betyda att andras lön sänks.
LO är idag Sveriges största integrationsproblem. Det är dock inte för sent för dem att visa prov på den berömda solidariteten. Arbetslöshet är ett av de svåraste sociala problem som finns, och vi har i dag två huvudsakliga alternativ för hur vi ska hantera det. Den politiska utvecklingen de kommande åren kommer att bero på vilket alternativ vi väljer.
Oscar Matti
Riksstyrelseledamot, Liberala Studenter