I dag släpper Socialdepartementet via Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap en rapport som Svensk spelpolitik och identifierar en rad kunskapsluckor. Det är ett angeläget ämne. Spel där man kan vinna pengar är en mycket omfattande verksamhet i de flesta länder. I Sverige omsatte den reglerade spelmarknaden 42 miljarder kronor 2011.
Vi lägger alltså ner lika mycket pengar på spel som på försvaret. Utöver den reglerade spelmarknaden förekommer ett omfattande spel på sajter som ägs av bolag som inte har tillstånd i Sverige. Deras marknadsandelar är (enligt Svenska Spel) cirka 10 procent av den totala kända spelmarknaden. Spelintäkter står för en inte ringa del av finansieringen av olika ideella ändamål och har stor betydelse i föreningslivet.
För de flesta människor är spel ett roligt och hanterbart nöje men en del människor utvecklar ett alltför starkt spelande. Det leder till skuld och lögn inför familj, vänner och närstående samt i slutändan ekonomiska problem.
Ibland kan man av debatten tro att problem med spelande är något nytt som har med ny teknik och nya spelmöjligheter att göra. Men så enkelt är det inte. Sveriges moderna spelhistoria inleddes med Penninglotteriet i slutet av 1800-talet men ända sedan 1200-talet har spel varit omgärdade med olika lagar just på grund av riskerna för den som spelar och risken för bedrägerier och fusk när det är så mycket pengar inblandade.
Att förbjuda spelandet i vårt samhälle är helt orealistiskt. Spel har alltid funnits, frågan är hur staten reglerar spelandet. Det råder dock ingen tvekan om att marknadsföringen av spel har blivit allt intensivare och lättillgängligt den senaste 20-årsperioden. Antalet spelformer ökar och spelen blir mer snabba och interaktiva.
Det betyder dock inte att spelandet har exploderat. Tvärtom har spelutgifterna per person legat still sedan 1970 på cirka två till tre procent av disponibel inkomst. Men andelen spelare i befolkningen har sjunkit på tio år från 90 till 73 procent vilket betyder att de som spelar gör det i större omfattning än tidigare.
Problem med spelandet har cirka två procent av befolkningen. Denna siffra är ganska konstant över tiden. 75 procent av alla problemspelare förändrar sina spelvanor varje år till det bättre men lika många nya problemspelare tillkommer. Bland dem som får spelproblem är ungdomar, personer med låg socioekonomisk status och etniska minoriteter överrepresenterade.
Det finns också fler lagliga spelautomater (enarmade banditer) i socioekonomiskt utsatta områden. Män spelade tidigare mer än kvinnor men detta mönster börjar suddas ut och bland nya problemspelare är det i dag ungefär lika många kvinnor som män.
Samhället bör hjälpa problemspelare. Det tjänar alla på. Det handlar både om att reglera spelmarknaden på ett klokt sätt men också om hjälp till spelberoende att kunna sluta eller dra ner på sitt spelande. När detta görs måste forskning användas som grund i stället för att spelfrågan blir ett ”tycka till”-område där man planlöst för fram en massa åsikter.
Forskningens resultat motsvarar inte alltid vanliga föreställningar om hur sambanden är. Det finns till exempel inget stöd för att informationskampanjer till en bred allmänhet eller till ungdomar har en förebyggande effekt. De kan dock leda till att fler personer med spelproblem söker hjälp.
Däremot finns det stöd i forskningen för att begränsa tillgången till alkohol i spelmiljöer. Att dra ner spelhastigheten hos spelautomater har också effekt liksom begränsningar av möjligheten att spela på kredit. Även obligatoriska pauser vid automatspel bidrar till att bryta långa spelsessioner och kan ha effekt.
Inom kort kommer Svenska spel att införa ett frivilligt spelansvarsverktyg på sina hårt kritiserade spelautomater. För att använda spelansvarsverktyget krävs ett så kallat spelkort, vilket 46 procent av automatspelarna i dagsläget saknar. Genom att göra användandet av spelansvarsverktyget frivilligt kommer man förmodligen inte nå dem som bäst behöver hjälpen. Men även om anslutningen var tvingande så vet vi i dagsläget i princip inget dess om effekt.
När det gäller spelansvarsåtgärder, vård och hjälp till spelberoende saknas i stora stycken kunskap. Det är högst oklart vad som fungerar och vad som inte fungerar. Risken är stor att hjälp till spelberoende blir verkningslösa insatser till hög kostnad. Att vissa terapiformer kan minska symptom på spelberoende vet vi, men långtidseffekterna är mycket oklara.
Det som kanske är mest angeläget är dock om de spelansvarsåtgärder som man nu successivt inför faktiskt fungerar. Det är dags att stärka forskningen på detta område. Vi föreslår att de outhämtade vinsterna hos Svenska Spel på 25 miljoner kronor årligen går in i en särskild forskningsfond som administreras av det statliga forskningsrådet FAS. Då kunde personer också göra ett medvetet val att inte hämta ut småvinster och därigenom veta att pengarna gick till forskning.
Per Carlbring
professor i klinisk psykologi vid Stockholms universitet, sakkunnig i spelfrågor.
Kim Grahn
ordförande för Spelberoendes riksförbund.
Christer Engelhardt
riksdagsledamot och ansvarig för spelberoendefrågor för Socialdemokraterna i Socialutskottet
UNT 19/3 2013