Några företrädare för Uppsalas funktionsrättsorganisationer beskrev nyligen sin oro för LSS-reformen (UNT Debatt 3 december). De gångna åren har varit kaotiska och frustrerande för många med omfattande funktionsnedsättningar och stora behov av stöd. Nya ansökningar till Försäkringskassan om personlig assistans har inte beviljats, andra sökande har blivit av med sin assistansersättning. Vi har en pågående LSS-utredning, som ska vara klar oktober 2018.
Artikelförfattarna kräver att de kraftiga besparingsdirektiven ska bort för insatsen personlig assistans. Krav ställs också att den snabb-översyn, som regeringen gör med anledning av den senaste domen från Högsta Förvaltingsdomstolen (om transport), ska omfatta samtliga domar, som Försäkringskassan tolkar på ett begränsande sätt.
Den proposition, som nu föreligger, avser emellertid enbart att förtydliga de frågor som gäller så kallad väntetid och beredskap.Med justitierådet Thomas Bull kan man fråga sig om Försäkringskassan verkligen måste göra en sådan begränsande tolkning.
Och jag vill också ställa frågan om inte Försäkringskassan själv har haft möjlighet att ändra sig. I så fall hade denna brandkårsutryckning av regeringen inte varit nödvändig. LSS-utredningen hade i lugn och ro kunna gå igenom samtliga de begränsande domarna och dra sina slutsatser om hur juridiken kring LSS ska vara utformad.
Förhoppningsvis kommer LSS-utredningen att förtydliga begrepp i själva lagtexten. Men – kommer det att räcka för att göra Försäkringskassans myndighetsutövning mer förenlig med LSS intentioner?
Huvudsekreterare Anders Viklund lyfte nyligen fram det viktiga vägval som utredningen står inför: Fortsatt delat huvudmannaskap för den personliga assistansen eller inte?
I Försäkringskassans bedömning är LSS värdegrund frånvarande. Inte heller har Försäkringskassan något uppdrag av regeringen att följa upp kvaliteten på assistansen. Man kontrollerar bara om antalet utförda timmar stämmer med kostnaden. För att tillämpningen av en välfärdsreform ska kunna uppfattas som legitim räcker det emellertid inte med en sådan administrativ matematisk uträkning.
Man måste också kunna veta om det givna stödet har den goda kvalitet som krävs för att personen ska kunna uppleva så goda levnadsvillkor att de demokratiskt beslutade LSS-målen uppfylls: att leva självständigt med kontroll över sitt liv och ha delaktighet på livets olika områden efter egna önskemål och förmåga. Försäkringskassans tillämpning är inte rättssäker eftersom man inte följer LSS intentioner.
Inte alla LSS-personer kan själva eller med hjälp av kompetenta företrädare beskriva och bedöma kvaliteten på assistansen. Min oro är att i den relativt omfattande grupp, som har personlig assistans på grund av stora kognitiva och kommunikativa svårigheter, finns det många som inte har kompetenta företrädare. De är utlämnade till utförarens och Försäkringskassans matematik, som inte har någon koppling till LSS värdegrund. Förhoppningsvis kan eventuella grava missförhållanden till slut ändå komma till IVO:s (Inspektionen för vård och omsorg) kännedom. Ur min egen erfarenhet kan jag nämna ett exempel på en långdragen och plågsam process, dock med lyckosam lösning. Försäkringskassan sade att man litade på förvaltaren, trots uppenbar vanvård, kassan sade att man inte kunde göra något. Överförmyndaren litade till en början på förvaltaren men denne blev till slut tvingad att sluta. En ny förvaltare såg till att personen fick en ny utförare.
Det räcker emellertid inte med olika förtydliganden i lagtexten för att få en rättspraxis och tillämpning som är mer förenlig med LSS intentioner.
Det krävs också att regeringen ger Försäkringskassan i uppdrag att följa upp kvaliteten på assistansen utifrån LSS höga ambitionsnivå. Kassan måste således ta ansvaret för utförandet av assistansen, det räcker inte med IVO:s tillståndsgivning. Inom funktionsrättsrörelsen finns olika åsikter om framtiden för den personliga assistansen.
Själv är jag inte särskilt hoppfull att Försäkringskassan ska kunna förverkliga en legitim tillämpning. Det delade huvudmannaskapet är inte ändamålsenligt. Men blir det bättre med ett kommunalt huvudmannaskap för hela assistansen? I dag varierar kommunernas möjlighet och vilja att ta över huvudmannaskapet för den personliga assistansen och förverkliga LSS höga ambitioner om ett värdigt liv. Vi har inte råd säger man! Nu tas ansvaret över av nödtvång och med stora negativa följder för enskilda personer och deras närstående.
Enligt min mening finns ändå möjligheten till en bättre framtid för LSS-tillämpningen med ett samlat kommunalt huvudmannaskap.
Redan nu har kommunerna ett omfattande ansvar för den personliga assistansen. I grunden är det ingen skillnad mellan de behov som tillgodoses genom Försäkringskassans assistansersättning och de som kommunen fyller. Helhetssyn och samverkan med andra aktörer är inbyggda i styrningen och organiseringen av socialtjänsten. Kommunerna samverkar redan med vården. Sannolikt kan den svåra, aktuella problematiken om vård – egenvård (till exempel vad gäller sondmatning, beredskap inför epilepsianfall) lösas bättre med ett kommunalt huvudmannaskap.
Genom olika bindande föreskrifter och en stödjande kunskapsförmedling från Socialstyrelsen kan sannolikt också likvärdigheten i tillämpningen stärkas över landet. Det ska inte spela någon roll var man bor! Men ett kommunalt huvudmannaskap förutsätter förstås rikliga statsbidrag och bibehållen valfrihet av utförare!
Barbro Lewin
Medicine doktor, funktionshinderforskare
Tidigare föreståndare för Centrum för forskning om funktionshinder