Att hålla två tankar i huvudet samtidigt är ett populärt uttryck. I klimatpolitiken är det precis det vi måste göra. För samtidigt som Sverige är ett av de länder som har den mest ambitiösa klimatpolitiken och driver på omställningsarbetet, är vi också ett av de länder som har den största klimatpåverkan per capita. Trots framgångar, kan vi därför inte slå oss till ro.

Miljöpartiet har fått stort genomslag i klimatfrågan i regeringsarbetet. Listan på reformer inom klimatområdet under mandatperioden talar sitt tydliga språk. Klimatlag, världens tuffaste klimatmål, flygskatt, bränslebytet, massivt investeringsstöd till solceller, skrotade utsläppsrätter, omställningsstöd till industrin, utbyggnad av laddstolpar, 100 procent förnybar el...

Frågan är om något parti någonsin fått igenom så mycket av sin viktigaste fråga på bara en mandatperiod. Och ändå måste vi skruva upp tempot i omställningen ytterligare!

Den extremt varma sommaren oroar förstås många. Är det så här vi ska ha det framöver, med skogsbränder som plågar landet och nödslakt av djur på grund av torkan? Ändå är vi gynnade i jämförelse med temperaturer mellan 40 och 50 grader i södra Europa. I takt med extremvädret har klimatfrågan hamnat på löpsedlarna och de flesta partier vill nu signalera att de bryr sig om klimatet.

Men det som också borde oroa är vad som händer om Miljöpartiet förlorar politiskt inflytande efter valet. Skillnaderna i ambitionsnivå är skyhöga – det råder på intet sätt någon bred politisk enighet i miljö- och klimatarbetet. Om Miljöpartiet förlorar politiskt inflytande efter valet kan det innebära en massiv nedmontering av klimatarbetet, i stället för den intensifiering som är nödvändig.

Erfarenheten av maktskiftet i Uppsala efter valet 2006 förskräcker.

När alliansen tog över skrotades raskt det kommunala målet att på fyra år reducera koldioxidutsläppen med 20 procent. Sedan dess har Uppsala återhämtat sig, och har nu fått utmärkelse som den kommun som har den starkaste klimatpolitiken i Sverige. Men viktig tid gick förlorad i klimatarbetet. Hur skruvas den nationella klimatpolitiken tillbaka om Miljöpartiet tappar inflytande i riksdagen?

De olika allianspartierna vill skära bort var tredje till var fjärde krona från miljö- och klimatbudgeten. Viktiga klimatinvesteringar för alltifrån laddstolpar och ökad biogasproduktion till omställning av industrin och hållbara städer skulle försvinna. Efter de värsta skogsbränderna i modern tid går partier till val på att riva upp flygskatten och sänka skatten på diesel. Hur ska det sänka utsläppen?

Valet 2018 måste bli ett klimatval. Vi har inte råd att tappa tempot i klimatpolitiken, insatserna måste intensifieras.

Det ska vara lätt att göra klimaträtt. Flygskatten måste utvecklas, inte avvecklas. Satsningarna på biogas och laddinfrastruktur måste öka, inte tas bort. Kollektivtrafiken måste byggas ut. Fyrspår söder om Uppsala med tågstopp i Bergsbrunna och Alsike måste följas upp med ökad kapacitet också på Dalabanan, med tågstopp i Vänge, Järlåsa och Vittinge. Den gröna skatteväxlingen måste fortsätta, med ökad skatt på utsläpp. Skattebefrielsen för el från egna solceller på det egna taket, följas upp med skattebefrielse också för gemensamma solceller på gemensamma tak, så att solrevolutionen sprids till dem som bor i flerfamiljshus.

Allt detta borde vara självklarheter för alla som tar klimatfrågan på allvar. Men knappast något av detta kommer förverkligas om Miljöpartiet inte får politiskt inflytande också efter valet.

Vi kan inte förlita oss till att nya tekniska lösningar ska rädda oss i framtiden, eller att någon annan ska ta ansvar någon annanstans, någon annan gång.

Det är nu vi måste agera. Därför är valet ett klimatval mer än något annat! Klimatfrågan är den hetaste valfrågan. Men ska den fortsätta vara het också när det kommer till det politiska vardagliga arbetet – då måste Miljöpartiet ha fortsatt politiskt inflytande.