”Kunde vi rädda bankerna – så kan vi rädda flyktingarna”.
Det känns som evigheter sedan Tysklands förbundskansler Angela Merkel yttrade dessa smått bevingade ord. I verkligheten var det bara tre månader sedan. Men mycket har skett i den europeiska flyktingpolitiken sedan dess och tyvärr är taggtråden mer levande än alla de ouppfyllda löftena om att samtliga EU-länder ska dela på ansvaret för flyktingmottagandet.
Den Europeiska Unionen genomlider en dubbel solidaritetskris, dels ett svek mot världens utsatta flyktingar som lämnat krig och förtryck, dels ett svek mot varandra att både bryta ingångna löften och lämna europeiskt ansvarstagande nationer som Sverige och Tyskland i sticket.
60 miljoner människor befinner sig på flykt globalt. Det är den högsta siffran någonsin. 86 procent av dessa befinner sig i låginkomstländer. Stora delar av den rika världen, från Gulfstaterna till USA, tar alldeles för lite ansvar. Men EU:s ideal – sprungna ur gemensamma värderingar, sammanflätade i fördrag och finansierade gemensamt – gör att vi bättre borde kunna lita på varandra som medlemmar i en gemensam union.
Den nedmontering av asylrätten som vi ser i EU just nu är en sorg för Europa.
Det är djupt tragiskt att detta händer, trots att unionen i dag har en gemensam asylpolitik med regler om vem som ska betraktas som flykting och tydliga bestämmelser hur flyktingmottagningen ska organiseras värdigt.
Flyktingmottagande är ett utmärkt exempel på en europeisk fråga där både ansvar, finansiering och lösning borde vara mer gränsöverskridande.
Om några år ska EU:s nästa långtidsbudget på sju år börja förhandlas igen. För oss liberaler har det alltid varit självklart att huvudfinansieringen av den gemensamma flyktingpolitiken också ska ligga på denna nivå. Jag hoppas att fler stöder oss nästa gång.
Men medan Sverige och några få EU-länder har gjort stora insatser för att ta emot asylsökande, så har desto fler medlemsländer svikit. När det nu står klart att en majoritet av EU-länderna struntat i Sveriges vädjan om ansvar är det hög tid att regeringen börjar tala maktspråk i Bryssel och på allvar blir en nagel i ögat på resten av EU.
Om inte fler länder ökar sin flyktingmottagning och följer ingångna löften bör regeringen kräva att de EU-länder som vägrar ta ansvar bättre delar på notan.
Sverige är i dag det land inom EU som tar emot flest asylsökande per capita och i absoluta tal är det bara i Tyskland som fler söker asyl. Skevheten i EU:s flyktingmottagning är oacceptabel. Vi kan inte stillatigande se på när så många EU-länder fortsätter svika sitt ansvar och i vissa fall sina internationella förpliktelser. Sverige med en befolkning på nästan tio miljoner har bara under de senaste två månaderna tagit emot 80 000 människor på flykt. Ta ett land som Polen som med sina 38 miljoner invånare nu med en ny regering vill bryta löftet om att ta emot ett par tusen flyktingar.
Samma Polen hänvisade flitigt till europeisk solidaritet när de för ett par år sedan krävde och fick 640 miljarder kronor i strukturfondsstöd för åren 2014–2020 från EU-budgeten.
Europeisk solidaritet får inte i denna svåra globala tid bli synonymt med nationell egoism när det passar för enskilda länder. Sveriges position har alltid – oavsett regering – varit att EU:s budget ska prioritera EU:s minst ekonomiskt utvecklade länder för att de ska komma i kapp. Ingen kräver heller att de ska ta lika stort ansvar under flyktingkrisen som mer välmående EU-länder. Ansvar efter bärkraft. Men det svek i flyktingfrågan som vi ser nu såväl från nyare som äldre EU-länder är både ohållbart, ohederligt och osolidariskt.
Att slå näven i bordet kan tyckas okonventionellt för en svensk regering, men det finns gott om exempel som visar att ett land som verkligen menar allvar kan åstadkomma resultat. Tillfällena måste väljas med omsorg.
Men hur Europa fortsatt ska hantera en av världens största flyktingkatastrofer borde vara just ett sådant. Sverige måste kräva verklig EU-solidaritet.
Birgitta Ohlsson (L), utrikespolitisk talesperson, riksdagsledamot