Svar till insändare från Björn Karlstam (9/10), Lena Dahlström (10/10), Hendrik Nyman (14/10) och Lars Orleand (18/10).
När kulturnämnden beslutar om offentlig konst vet den vanligen precis hur ett konstverk kommer att se ut. Först väljs en konstnär, sedan beslutar nämnden efter att ha fått se konstnärens skissförslag.
Med konsten på Paradgatan valde nämnden ett annat förhållningssätt. Vi godkände att konstnären gjorde ett verk bestående av olika delar på det tema han föreslagit, nämligen Uppsala som stad i världen. Har vi då ”köpt grisen i säcken” som Lena Ahlström undrar? Svaret är att nämnden, utan att ha sett hela förslaget, godkände de delar som presenterades och gav konstnären uppdraget att utforma resten i enlighet med sin övergripande idé.
En kulturnämnd kan fatta ett sådant rambeslut om ett verk i flera delar, om konstnären är väl känd för kommunen och skissuppdraget förmedlar ett koncept som är tillräckligt tydligt och bra. Dialogen med konstnären om den närmare utformningen har nämnden delegerat till kulturförvaltningen.
Visst fanns någonstans tanken att Paradgatan är en gata där Uppsala lyfts fram. Men konstnären såg något annat. Blev vi överraskade? Ja. Men efter att ha diskuterat ärendet flera gånger under 2012, tagit del av muntliga föredragningar om enbart detta verk och det skriftliga beslutsunderlaget, till vilket jag vill hänvisa Björn Karlstam, sade nämnden ja till förslaget.
Bristen på information om verket har nu rättats till. Jag tycker inte att det är rimligt att Lena Ahlström, som är auktoriserad guide, Lars Oreland eller någon annan ska begära att jag som politiker ska råda dem om vad de ska säga till gäster och turister.
Flera inlägg har gjorts av människor som upplevt det kommunistiska förtrycket. Jag blir självklart berörd och delar uppfattningen att upplevelser av förtrycket bakom järnridån har fått för lite uppmärksamhet i Sverige.
Jag vill dock påminna om att konst är en oerhört väsentlig del av yttrandefriheten. Även yttrandefriheten har gränser och precis dem och inga andra ska konsten respektera. Frågan måste därför ställas när nu många hävdar att konstverk ska tas bort för att de själva eller andra grupper blir kränkta: vilken är nästa grupp som blir kränkt av konst och vilka konstverk ska då tas bort?
Om vi vill leva i ett öppet samhälle, måste vi värna förmågan att säga: ”Den här konsten tycker jag inte om” och låta det stanna vid det. Även när konsten finns i det offentliga rummet.