Erik Thor, miljöpartistisk skolpolitiker med en bakgrund i bloggarna Vänstervindar och Progressiv oroar sig i UNT den 30/7 för Folkpartiets lönepolitik. Thor vänder sig mot förstelärartjänster och karriärtjänster i sjukvården. "Femtusen kronor mer ska män ha än kvinnor", skriver han, "inte för att de egentligen är mer kompetenta, utan för att samhället fortfarande värderar män presterar högre" (sic.). Detta stämmer inte. Skolverkets senaste statistik visar att 77 procent av de förstelärare som redan utsetts är kvinnor.
Thor utgår från att ojämställda löner begränsar sig till att kvinnor tjänar mindre än män. SCB:s statistik visar att så inte är fallet. Samtliga anställda i kvinnodominerade yrken tjänar mindre än andra. Inom yrkena är skillnaderna små. Som akutsjuksköterska, förskollärare eller speciallärare är medianlönen några hundralappar högre för den som är kvinna. Som sköterska i medicin/kirurgi, operation eller som gymnasielärare är medianlönen något högre om man är man. Överlag är problemet inte att män får högre lön än kvinnor i dessa yrken, utan att så många har oacceptabel löneutveckling över tid.
Är det så att kvinnor tycker om att vara lågavlönade och därför söker sig till lågavlönade yrken? Knappast. Lönerna sjunker däremot när andelen kvinnor ökar i ett yrke. Bland de många exemplen på detta finns lärare, läkare, präster och veterinärer. Detta får inte fortgå.
Thor beskriver hur Folkpartiets politik slår fel, eftersom sjuksköterskor inte "vill ha ökade löneskillnader och högre konkurrens inom vårdsektorn". Vi tror att han har fel. Menas med "löneskillnad" löneutveckling, dvs att man som erfaren med större ansvar borde få betydligt högre lön än som nyanställd? Menas med "konkurrens" möjlighet att byta arbetsgivare för att trivas bättre, utvecklas i yrket eller få högre lön? Thors ställningstaganden präglar Miljöpartiets politik såväl i kommun som landsting och vi förstår dem inte överhuvudtaget.
Thor och Miljöpartiet verkar ha missat att vad de kallar "konkurrens", dvs möjlighet att byta arbetsgivare, är en grundläggande del av jämställd lönepolitik. SCB:s statistik visar att ett jobbyte mellan 2008 och 2012 i genomsnitt ledde till en löneutveckling på 18,3 procent. Anställda som behöll samma arbetsgivare fick nöja sig med en löneökning på 14,2 procent. Om trenden håller i sig kommer den medelinkomsttagare som regelbundet byter arbetsgivare tjäna flera miljoner kronor på detta under ett arbetsliv, innan den inkomstrelaterade pensionen ökar skillnaden ytterligare. Att välja och välja bort arbetsgivare är avgörande för jämställda löner.
Vi vet att många medarbetar e vill och kan driva utvecklingen ytterligare ett steg framåt och det ska de givetvis inte göra gratis. Karriärtjänster syftar till just utvecklingsarbete – och det måste löna sig i plånboken. Det är ett sätt att dels behålla drivna medarbetare, dels satsa på kvalitetsutveckling.
Vi betvivlar inte att Miljöpartiet är uppriktigt för jämställdhet, men när det kommer till skarpa förslag arbetar de ofta i rakt motsatt riktning. Deras förslag om sex timmars arbetsdag beräknas av Reforminstitutet leda till en minskning av de offentliga intäkterna med 252 miljarder kronor. Lärarbristen spås till 43 000 lärare 2020, men kommer med arbetstidsförkortning innebära att 57 300 lärare kommer att fattas. Sveriges kommuner och landsting (SKL) beräknar att 225 000 nya medarbetare behövs i vård och omsorg de närmaste tio åren. Med sex timmars arbetsdag närmar sig siffran 300 000. Konjunkturinstitutet uppskattar att förslaget minskar möjligheterna till barnpassning, sjukvård och äldreomsorg med en fjärdedel. Att svälta ut välfärden är knappast någon quick-fix för jämställdhet.
Ett yrkes värde ligger i att någon lägger tid och möda på att lära sig det och sätter en stolthet i att utföra det väl. Bra förskolor, skolor av hög kvalitet och god sjukvård är grunden i vårt samhälle. Vi vill att det lönar sig att med tiden bli alltmer erfaren och kompetent. Därför vill vi bryta upp könssegregerade, konkurrensbefriade branscher och få bort strukturella löneskillnader. Ett steg i den riktningen är rejäla lönelyft för de mest kompetenta inom kvinnodominerade välfärdsyrken.
Lina Nordquist
landstingsråd (FP)
Anna Manell
kommunalrådskandidat (FP)
Maria Weimer
riksdagskandidat (FP)
Erica Närlinge
ordf Liberala Kvinnor i Uppsala län