DDR-konsten i Carolinabacken berör och upprör. Jag är inte förvånad, utom möjligen då att som debattör bli tillskriven egenskaper och uppfattningar som inte är sanna.
Tord Lundgren påstår i sin insändare att jag har en föga vidsynt konstuppfattning. En snarlik insinuation framkommer också i Erik Krikortz försvarstal på ledarsidan i tisdagens UNT. Det jag ifrågasatte var ett uttalande av kulturdirektören Sten Bernhardsson att ”konstens uppgift får aldrig vara att smeka medhårs och fungera som garnityr”.
Det är intellektuellt ohederligt att tillskrivas en motsatt uppfattning för att jag ifrågasätter ett sådant kategoriskt uttalande.
Min smak är min ensak, liksom varje annan betraktares. I min vidsynta syn på konst och kultur, ryms oändligt många yttringar. Det betyder inte att vad som helst lämpar sig var som helst.
Krikortz tröstar oss med att tanken bakom hans DDR-konstverk kommer att framstå tydligare i sammanhanget med övriga objekt längs paradgatan. Jag tillåter mig tvivla på att gatsten från Warszawa, moriskt kakel från Cordobamed mera kan åstadkomma det. Men jag ser nyfiket fram emot paradgatans färdigställande.