Därför har en svensk bebis nu fått brittiskt pass: i Sverige är hon jämlik, men inte lika jämlik som andra, skriver Carl Franks.
Ibland bläddrar jag igenom mina gamla pass och tittar på stämplar och visum som framkallar kära minnen av gångna äventyr på avlägsna platser. Eftersom jag har en svensk mor och en engelsk far och dessutom är uppvuxen i båda länder har jag haft dubbelt medborgarskap sedan födseln, ett privilegium jag är stolt över. På samma sätt som vi gillar olika attribut hos våra vänner finns det olika aspekter av dessa två länder som jag gläds åt.
Jag har en bebis hemma och eftersom vi vill åka på semester med henne måste hon ha ett pass. Hon ärver automatiskt mina medborgarskap och jag valde att ansöka om ett brittiskt snarare än ett svenskt pass. Processen var inte enkel och innebar en hel del byråkrati.
Inte förrän passet landade i brevlådan ställde jag mig själv den ganska självklara frågan: varför ordnade jag bara inte ett svenskt pass?
Vid första anblick verkar det hela som ett ganska ologiskt val: båda länderna är med i EU och ett svenskt pass är billigare och smidigare att fixa. Men efter lite självrannsakan har jag börjat förstå varför.
Min dotters brittiska pass var en symbolisk markering och påminnelse till mig själv om att Sverige under en längre period har börjat se mörkare ut för sina judar.
Orwell skrev, ”alla djur är jämlika, men några är jämlikare än andra”. Om man döljer vem man är i Sverige och beter sig så ökar chansen att få leva ett problemfritt liv. Men många – inklusive jag och min familj – vägrar att göra det.
Stefan Löfven skickade nyligen ett telegram till Rättviseförmedlingen med anledning av deras femårsdag. Han hälsade att ”Sverige är kanske världens mest jämlika land, men det bygger ju på att många andra är så kassa”. I beg to differ.
För ett tag sedan utsattes jag och några judiska vänner för antisemitism på en krog i Uppsala. Ironiska Hitlerhälsningar, Sieg heilande, “fy fan vad jag hatar judar!”, anklagelser om våra kopplingar till “nazistiska” Israel.
Det var en helgkväll och krogen var fullpackad. Folk vände sig nyfiket om för att titta på och lyssna. Men inte en enda person reste sig för att säga ”vad fan håller ni på med?”
Idioter kommer alltid att finnas (och innan vi hoppar på stereotyper var dessa specifika idioter varken högerextremister eller muslimer). Det som sved mest var inte hatarnas påhopp utan den fullständiga likgiltighet som mötte oss. Majoritetens tystnad. Eller neutralitet som vi ofta kalla det.
Ett område där England alltid vinner mitt hjärta är att vanliga människor för det mesta är beredda att säga ifrån när de bevittnar orättvisor – även om det innebär en risk för dem själva.
England är ingen utopi, ingen fristad för judar – tvärtom är antisemitism också där ett växande hot.
Men jag har trots allt en fast övertygelse om att ifall incidenten ovan ägt rum på en pub i England, så hade någon ställt upp. I England är tystnad inget mer än feghet.
Franska judar har det särskilt jobbigt. I fjol gjorde över 7 000 av dem aliyah – flyttade till Israel. I den pågående debatten är det lätt att tro att de flyr enbart på grund av den fysiska hotbilden. Men Israel är ju inte direkt säkrare på den fronten. Som Petra Kahn Nord, ordförande för Judiska ungdomsförbundet, uttryckte sig i DN ”Visst, man kanske till och med är mindre säker där. Men det man har där, det är ett helt samhälle som backar upp en. Det ska inte underskattas, att känna att någon ser en och tar ansvar”. Men jag vill tro att ett sådant samhälle finns att hitta på närmare håll.
Värt att notera är att utöver de franska judar som gjorde aliyah är det tusentals som flyttat till andra sidan Engelska kanalen.
Både London och New York konkurrerar nuförtiden med Tel Aviv för dessa nya invånare.
Under veckorna efter Paris och Köpenhamn har jag hört Sveriges Radio fråga om judarna själva har något ansvar för antisemitism. Jag har läst Jan Guillou först anklaga judar i den offentliga debatten för att ljuga och sedan porträttera judehatet och islamofobin som ett nollsummespel vars offer är i konkurrens med varandra. Trots att judar i Sverige har funnits sedan åtminstone 1500-talet har jag blivit tillsagd att man kan inte vara både svensk och jude. Nej, man är antingen eller, det är en raslig fråga.
Min cyniska inställning har vuxit med tiden och kan därför inte beskrivas som panikartad. De funderingar som vissa svenska judar nu yttrar i medier om sin framtid är ytterst rationella.
Sverige måste sluta upp med sin narcissistiska stoltsering som världens moraliska förebild och börja se sig själv i spegeln.
Det är inte politikernas och polisernas enskilda ansvar, för retorik kommer inte få behovet av poliser med kpistar utanför svenska skolor att försvinna.
Förändring, ökad förståelse och tolerans människor emellan möjliggörs genom utbyten och personliga möten baserade på genuin nyfikenhet och intresse – utan villkor och förutfattade idéer om hur den andra partern borde vara. Annars lever man ett liv där man ser stereotyper i stället för människor och vanföreställningar i stället för verkligheten.
Det är fint att manifestera och ”kärleksbomba” moskéer och synagogor, men ännu finare är det att fika med och lära känna deras medlemmar.
Min familj har hela vårt liv i Sverige och är inte i dagsläget beredda att börja om. Ändå är vi medvetna om att vi på många sätt skulle leva rikare i England. Jag talar inte för någon annan än mig själv. Men utifrån mina egna upplevelser känner jag mig mer accepterad för vem jag är i England än i Sverige.
Och därför har en svensk bebis fått ett brittiskt pass. För att i Sverige är hon jämlik, men inte lika jämlik som andra.
Carl Franks, Uppsala