Illegal jakt hotar­ lodjur

Upptining. Ett Lodjur, en varg och en räv ligger på upptining inför att de ska obduceras på Sveriges Veterinärmedicinska Anstalt, SVA, i Uppsala. Enligt SVA visar inte de lodjur som besiktigats att stammen minskar på grund av svält, skriver Anders Ekholm.

Upptining. Ett Lodjur, en varg och en räv ligger på upptining inför att de ska obduceras på Sveriges Veterinärmedicinska Anstalt, SVA, i Uppsala. Enligt SVA visar inte de lodjur som besiktigats att stammen minskar på grund av svält, skriver Anders Ekholm.

Foto: Tomas Lundin

Uppsala2014-11-30 06:00
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Lodjurspopulationen i Sverige har enligt Naturvårdsverket mer än halverats på bara några få år. Vid inventeringar gjorda vintern 2008/2009 påträffades 291 familjegrupper motsvarande cirka 1 750 individer, men har därefter gradvis minskat och under senaste inventeringen påträffades bara 142 familjegrupper, eller cirka 840 lodjur.

Orsakerna som Natur­vårdsverket anger är mycket­ vaga och osäkra. Ökad jakt är självklart en faktor, men att minskad bytestillgång, där det ofta hävdas att lodjuren gör slut på rådjuren och därmed sig själva, är inte trovärdigt. Lodjuren svälter inte eftersom cirka 85 procent av de tusentals fällda lodjur som besiktats av SVA har varit vid medelgott eller över medelgott hull.

Den nedgång av rådjursstammarna som jägarnas avskjutningsstatistik på rådjur visar sedan mitten av 1990-talet, skall ställas mot stadigt ökande trafikolyckor med rådjur under samma period. För den förra råder frivillig rapportering, medan det är straffbart att inte rapportera trafik­olyckor med rådjur. Så vad är pålitligast och vem ska man tro på?

Vad Naturvårdsverket där­emot inte nämner som orsak till lodjurens nedgång är omfattningen av den illegala jakten. En omfattning som enligt forskarna utgör 46 procent av dödligheten hos vuxna, produktionsdugliga lodjur. Tillsammans med alltför stora tilldelade licensjakter, är detta tveklöst den största orsaken till lodjurens kraftiga nedgång, men det vågar myndig­heterna uppenbarligen inte ta i sin mun.

Adaptiv och lärande förvaltning har varit ledord inom rovdjursförvaltningen de senaste decennierna, men det har vi dock inte sett mycket av. Den rådande förvaltningsstrategin kan mer betraktas som en ”jojo­förvaltning” med kraftigt varierande jaktkvoter. Försiktighetsprincipen och lärandet har fått ge vika för krav på allt för stora tilldelningar. Det är jaktkvoter som dess­utom är grundade på mycket tveksamma bärkraftstudier, som till del bygger på mycket bristfällig och frivillig rapportering över rådjursavskjutningen.

Enligt politiska beslut skall rovdjur och klövvilt samförvaltas. Då är det hög tid att ansvariga myndigheter tar lärdom av sina misstag och intar en mer professionell och trovärdig förvaltning av våra känsliga rovdjursarter. Till exempel genom att införa obligatoriska avskjutningsrapporter för allt vilt och att läns­styrelserna, som ansvarar för jakttillsynen, verkligen tar det ansvaret för att minska den illegala jakten.

Läs mer om