Hur ska Uppsala kommun hantera det faktum att vi i förskolor och skolor har barn med svåra upplevelser av krig, flykt, rädsla och sorg, förlust av hem, släkt och vänner? Barn som sett föräldrar och syskon dö i hemlandet eller drunkna under båtflykten?
De upplevelser som dessa barn bär på påverkar deras psykiska hälsa både nu och framöver, och att inte ta ett samlat grepp för att på ett professionellt sätt hantera den krissituation som barnen och deras familjer befinner sig i är inte bara oansvarigt ur ett medmänskligt perspektiv – det är också enormt kostsamt rent samhällsekonomiskt.
Att förebygga psykisk ohälsa vet vi av forskning och erfarenhet är att bygga ett hållbart samhälle. Vi som ser och möter dessa barn och har en förståelse för hur barn och ungas psykiska hälsa har ett direkt samband med deras känsla av sammanhang, meningsfullhet och trygghet vet också att detta avspeglas på ett mycket konkret sätt både i förskolegruppen, i klassrummet, på skolgården och på sikt även i samhället i övrigt.
När vi nu har en situation där man i förskola och skola dagligen möter barn och unga med erfarenhet av krig och flykt och som är i behov av stöd och insatser behövs en tydlighet i vilka resurser som finns för dessa barn och unga i Uppsala kommun. I dagsläget saknas dessvärre ett helhetsgrepp kring psykosocialt stöd för nyanlända barn och unga. Elevhälsa och barnavårdscentraler saknar generellt rätt kompetens och resurser. Röda korset har stödverksamhet för barn där de får möjlighet att bearbeta upplevelser genom lek och skapande verksamhet. Det är ett lovvärt initiativ men det behövs fler riktade insatser. Det kan dessutom rimligtvis inte ligga på den ideella sektorn och enskilda organisationer att ta ansvar för dessa frågor.
En öppen fråga till beslutsfattare i Uppsala kommun blir därför: Var och hur får nyanlända barn och unga adekvat hjälp?
Barnen behöver stöd och samhället måste ha tydliga riktlinjer för hur detta ska kunna ges. Det framgår bland annat av barnkonventionen som det nu är 25 år sedan Sverige ratificerade och som därigenom ska genomlysa alla åtgärder som rör barn och unga. Genom den trygga miljö som förskola och skola kan erbjuda dessa barn ges barnen möjlighet att börja bearbeta sina upplevelser, men det krävs mycket mer kunskap om dessa barns behov även bland professionella.
En satsning på rätt bemötande av nyanlända barn och unga är nödvändig och bör bygga på den expertis som faktiskt finns att tillgå.
Uppsala kommun behöver en samordnad struktur för krishantering med fokus på nyanlända barn och unga med trauman av krig och flykt. Vill vi bygga ett hållbart samhälle måste vi agera nu. Vad gör egentligen Uppsala kommun för att stärka det kurativa arbetet med nyanlända barn och unga? Ingen kedja är starkare än dess svagaste länk.
Karin Hallén Sehlin, arbetar med barnrättsperspektiv på Barnombudsmannen i Uppsala och som kurator för nyanlända elever på LYSA-enheten