Vilken är egentligen Sverigedemokraternas ideologi? Är de nyfascister? Eller endast ett socialkonservativt parti, som är kritiskt mot flyktingmottagningens kostnader och skeptiskt mot hur integrationspolitiken bedrivs?
I luciahelgen adderade Björn Söder nytt bränsle till denna debatt när han i en intervju i Dagens Nyheter sa att medborgarskap inte är detsamma som att vara svensk. Det finns ”andra nationer” boende i Sverige. Dit hör människor som tillhör ”den samiska eller den judiska nationen i Sverige”.
Intervjun har väckt förvåning och bestörtning. Bestörtningen kan jag förstå. Men inte förvåningen. Söders uppfattningar ligger helt i linje med Sverigedemokraternas nu gällande principprogram från 2011.
Läser man programmet som helhet, och särskilt dess tongivande avsnitt ”Sverigedemokraterna och människan” står det klart att Söders världsbild har högsta ideologiska status. Den är allmänt omfattad.
I korthet säger programmet följande. Varje människa har en ”nedärvd essens”. Denna ”essens” är till del gemensam för alla människor. Men den skiljer oss också åt. Andra element av ”essensen” delar upp oss i grupper. Den nationella identiteten anges som exempel.
Följden blir, enligt SD-programmet, att ett stabilt samhälle måste präglas av ”en stark nationell identitet och ett minimum av språkliga, kulturella och religiösa skillnader”.
SD sjunger likhetens lov. Och det är Sverigedemokraterna som sitter på nyckeln till vad det är att vara en Riktig Svensk. Deras kulturpolitik ger besked: här frodas en folkloristisk nationalromantik av ett snitt som för tankarna till Skansen i Stockholm.
Länder som präglas av mångfald, där staten är ”större än nationen”, kan sluta i sammanbrott. Kriget i före detta Jugoslavien anges som exempel.
Det är en anmärkningsvärd bild av kriget på Västra Balkan. Skulden till massakrerna i Bosnien ligger alltså hos idén att ett land där bosniaker, serber och kroater lever sida vid sida och i fred kan fungera. Inte hos förövarnas uppfattningar.
Den etniska rensningen skulle inte vara något annat än en visserligen beklaglig, men naturlig reaktion på mångkulturalismen. Detta är alltså vad vi har att vänta om vi inte accepterar en männniskosyn av ”vi och dom”, enligt SD.
Om en minoritet blir alltför tongivande kommer den att hota ” den överordnade majoritetskulturen” – den blir, skulle man kunna säga, ett slags femtekolonn som undergräver samhällets stabilitet och möjlighet till utveckling.
Det är helt följdriktigt att Sverigedemokrater har nära till krigsmetaforer när de ska beskriva sin syn på invandring och EU-samverkan. Så hävdade Jimmie Åkesson i en artikel 2009 att den muslimska invandringen är ”vårt största utländska hot sedan andra världskriget.” Åkesson lovade att göra allt i sin makt under valkampanjen 2010 för att neutralisera detta hot.
Ett annat, ännu färskare, exempel är t f partiledaren Mattias Karlssons kommentar till vårens EU-val: ”Den stora avgörande striden om vår civilisation, våra kulturers och våra nationers överlevnad har gått in ny, mer intensiv och mer avgörande fas.”
Är detta fascism? Inte enligt den skolboksmässiga definitionen. SD vill inte avskaffa den parlamentariska demokratin och ersätta den med ett korporativt styrelseskick. Å andra sidan har ordet ”fascism” i dagligt tal kommit att betyda något mycket bredare (och luddigare) sedan många år tillbaka.
Är detta rasism? Det beror, återigen, på vad vi menar med ordet. Om vi menar att rasism alltid måste förespråka en typologi, där vi kategoriseras i över- och underordnade, stämmer det inte på Sverigedemokraternas program.
Men menar vi med ”rasism” en syn, där man tror att människans natur gör att vi hör hemma i olika grupper eller ”nationer”, och att vi som enskilda människor i allmänhet inte kan göra så mycket åt den saken – då är SD ett rasistiskt parti.
Det gäller särskilt som partiet anser att dessa ”nationer” hamnar i naturlig konflikt om de kommer för nära varandra.
Sverigedemokraternas ideologi säger att det är själva separationen eller åtskillnaden som är det viktiga. SD-ideologin framhäver att det är i allas intresse att människor från olika ”nationer” eller ursprung inte blandas på ett och samma ställe.
Osökt går tanken till en annan rasistisk ideologi: de sydafrikanska apartheid-idéerna.
När apartheids skapare – Henryk Verwoerd – först formulerade sin ideologi 1948 talade han inte om över- eller underordnade raser. Poängen med apartheid, var han noga med att påpeka, är att själva blandningen av olika slags människor är fel. Följaktligen har alla (”européer” såväl som ”icke-européer”) att vinna på att hållas åtskilda:
”… principen om separation… är den enda grund på vilken karaktären och framtiden för varje ras kan skyddas, säkras och där de medges utveckling i harmoni med sin egen nationalkaraktär, förmågor och öde.”
Lösningarna må vara olika. I Sydafrika handlade det om att splittra upp landet i olika bantustan-samhällen.
För Sverigedemokraterna är lösningen att stänga landets gränser och att kräva av de som hunnit flytta hit att de ska göra totalt uppror mot sin bakgrund (kanske med undantag för vissa ”ytliga kulturimpulser”, enligt principprogrammet).
Hur nu dessa människor, annat än i undantagsfall, ska klara att göra detta. Teorierna om människans nedärvda natur torde göra det om inte omöjligt, så i varje fall nästintill.
SD är något långt mycket mer än ett allmänt invandringsskeptiskt parti. De är inte något populistiskt parti, vars främsta syfte är att smeka människors fördomar medhårs i jakten på framgång.
Sverigedemokraterna är ett idéparti, med en tydligt genomtänkt ideologi som dessutom vilar på en lång idétradition. Det förklarar en del av den senaste tidens händelser. Det gör klart att Söders och andras uttalanden inte är förflugna. Det gör inte situationen lättare.
Lennart Nordfors, doktor i statskunskap