Kommunfullmäktiges junibeslut att ingå samarbetsavtal med ett par privata bolag om projektet Uppsala arena har vunnit laga kraft. Det finns flera skäl till varför jag är och har varit kritisk. Som påpekas i UNT (19/7) anses jag vara en bakåtsträvare i arenafrågorna. När jag skriver detta representerar jag inte Folkpartiet Liberalerna.
Utgångspunkten i politiken är att enskilda ledamöter följer en framröstad partilinje. Samtidigt har varje politiker ett personligt ansvar för hur man hanterar sitt politiska förtroendeuppdrag. Därför skriver jag denna debattartikel.
En kommun är ingen privat investerare. Kommunen hanterar skattebetalarnas pengar som endast får användas till att tillgodose angelägna allmänna intressen. Följaktligen ska en kommun inte använda skattebetalarnas pengar till att minska risken för privata aktörer i ekonomiskt riskfyllda projekt. Inte ens då det är möjligt för kommunen att i egen regi ge sig in i liknande projekt.
I Uppsala finns flera pågående eller förverkligade arenaprojekt, som har det gemensamt att de byggs och ägs av privata företag eller idrottsföreningar.
I praktiken är det dock kommunen som finansierar projekten, dels direkt genom att besluta om anslag, ofta på ca 15-20 miljoner som ska utgå årligen under 25 år, dels indirekt genom att den kommunala beskattningsrätten får bli den garanti som medför att föreningarna/företagen över huvud taget kan få låna pengar till byggandet av anläggningen.
Ett av problemen med projektet Uppsala arena är till exempel att kommunen aldrig upphandlade eller på annat sätt konkurrensutsatte de privata företag som till 90 procent står bakom Uppsala arena.
Den uteblivna konkurrensutsättningen har medfört att andra företag än de som först kontaktade kommunen med sin idé att bygga en privatägd evenemangsarena inte har fått chansen att presentera sina alternativa, kanske mer kostnadseffektiva förslag till en idrotts- och evenemangsarena i Uppsala.
EU-kommissionen har emellertid i sitt godkännande satt ett tak för omfattningen av kommunens ekonomiska engagemang. Skulle kommunen frångå beslutet kan konkurrerande företag väcka talan om olagligt statsstöd.
Ett annat mindre projekt är träningsanläggningen för bandy på Gränbyfältet, som tillkom efter kommunfullmäktiges beslut år 2010 att medge 2 miljoner kronor per år i 25 år. Med beslutet som grund har klubbarna sedan fått banklån för byggandet av hallen.
Bandyn får sina träningsmöjligheter, vilket är jättebra. Hallen hyrs sommartid ut till andra bandylag, vilket genererar intäkter. Det kanske verkar vara en win-win-situation. Men i en marknadsekonomi och enligt kommunallagen är det inte skattebetalarnas sak att förse enskilda aktörer med egen näringsverksamhet.
Om hallen visar sig generera intäkter, bör skattebetalarna få tillbaka en andel, till exempel genom en sänkning av det kommunala anslaget. Det är olämpligt att utan omförhandlingsklausuler bevilja fasta anslag så långt fram i tiden.
Kommunfullmäktiges beslut år 2012 om Innebandy- och friidrottsarenan, IFU-hallen, avsåg ett anslag om 16 miljoner kronor i 25 år (400 miljoner kr) för en anläggning med 2 200 åskådarplatser. Ett år senare talar uppgifter i media om totala anslag på 20 miljoner kronor per år under 25 år (500 miljoner kr) och plats för 6 000 åskådare.
Trots kommunens omfattande ekonomiska åtagande ända fram till år 2038, har bankerna emellertid inte velat låna ut pengar till projektet. Bankerna säger alltså nej, och nu föreslås fullmäktige besluta att gå i borgen för de privata fastighetsägarna på svindlande 315 miljoner kronor.
Som borgerligt sinnad politiker vänder jag mig mot att skattebetalarna utan vidare ska ta över all risk i ett projekt som marknaden uppenbarligen bedömer vara ekonomiskt osäkert.
Särskilt då det rör sig om ett projekt som – till skillnad från frågor om vård, skola och omsorg – hör till den frivilliga delen av den kommunala verksamheten.
Arenorna som nu byggs är privatägda. De kan komma att säljas vidare i flera led. Det brukar hävdas att det är bra att kommunen inte äger arenorna själv, för då måste alla aktörer förstå att kommunen inte kommer gå in med mer pengar i projekten.
Med facit i hand visar sig detta inte stämma. När det är svårt att få lån, om bygget blir dyrare än beräknat eller om evenemangsverksamheten inte bär sig, är det endast kommunen som har pengar. Det har i vart fall bankerna förstått.
Idrottsföreningarnas eget engagemang kan absolut ge dessa anläggningar ett mervärde, men effektivitetsvinsten äts upp om projekten görs så stora att de ska passa enskilda aktörers kommersiella intressen. Vidare måste det ifrågasättas att det skapas mellanhänder med egna ekonomiska intressen i ledet mellan kommunen och de inblandade idrottsföreningarna.
Rimligen finns det väl fler idrottsföreningar som vill ha en egen kommersiellt gångbar anläggning och det kan bli mycket svårt att prioritera och styra utvecklingen.
Som skattebetalare vill jag gärna vara med och hel- och delfinansiera allmänna anläggningar för ishockey, evenemang, friidrott, fotboll, bandy och innebandy. Eftersom Uppsala kommun växer, kommer nya infrastrukturprojekt att vara möjliga att genomföra. Då finns möjligheten att göra rätt från början.
Eva Edwardsson
Kommunfullmäktigeledamot
UNT 18/8 2013