De skäl som våra politiker framför för att vi ska ta emot fler flyktingar är alla bra. Ändå saknar de trovärdighet. Varför?
De talar inte om hur det ska gå till i praktiken, det vill säga hur man ska kunna lösa flyktingmottagning, integrering och få väljarna att långsiktigt ställa upp på en stor invandring.
De talar inte om hur vi ska stödja de flyktingar som befinner i närområdet, det vill säga där de mest utblottade befinner sig.
De talar inte om svagheterna med den ”asylrätt” som vi nu tillämpar. Det handlar om ett regelverk som i princip bara godkänner flykt från krig och förföljelse och som försummar humanitära skäl som till exempel avsaknad av boplats, brist på drickbart vatten och livsmedel. Det handlar om brister som leder till hunger, svält, infektioner, sjukdom och död.
De talar inte om att vår ”asylrätt” – i situationer av massflykt – är mycket svår att upprätthålla på ett principfast, logiskt och humanitärt sätt. Asylrättens reglementen resulterar i långdragna juridiska processer, som är svåra att avgöra, som lätt kan manipuleras, som är kostsamma och som tillåter att tekniska formaliteter framför humanitära skäl i slutändan fäller det avgörande beslutet. Det kan ta över ett år innan ett enskilt ärende är avgjort. Det handlar om kostnader på hundratusentals (i bland miljontals) kronor som kanske ändå resulterar i att Migrationsverket avslår en ansökan och tvingas engagera polismyndigheter för att försöka verkställa en avisning. De är ett högt pris att betala och framför allt humanitärt. Vi måste fråga oss om inte resurser till nödställda kan användas på ett bättre sätt. Hur många föräldralösa, hemlösa och utsatta barn (som till exempel efter jordbävningen i Nepal) skulle vi kunna hjälpa för de resurser vi nu lägger ut för att avgöra ett enda asylärende?
De undviker att tala om antalet flyktingar vi kan ta emot, om totalkostnader och om hur dessa rättvist ska fördelas.
Framför allt undviker politikerna att tala om flyktingkrisens orsaker och vad vi bör göra för att undanröja dessa. Varje diskussion om västmakternas inklusive Sveriges ansvar för flyktingströmmarna lyser med sin frånvaro.
Vi visar empati för flyktingar som befinner sig i vårt närområde och vars umbäranden media presenterar på bild. Men vi gömmer bort de miljontals flyktingar som befinner sig i sina hemländer eller i närområden och som inte kunnat eller haft råd att fly till Europa. Det handlar om en hjälp för att överleva svält och kunna stå upp mot IS och terrorism.
Humanitära skäl borde vara viktigare än så kallad rättssäkerhet. Långsiktighet borde vara viktigare än opportuna utspel. Flyktingvågen utarmar bombhärjade länder i Mellanöstern på det värdefullaste de har – det vill säga utbildat folk nödvändiga för återuppbyggnaden.
Det handlar om ett Europa som med ena handen direkt eller indirekt medverkar till att låta suveräna staters suveränitet krossas samtidigt som det med andra handen erbjuder ett relativt fåtal av flyktingarna en oviss framtid som underklass.
Leif Elinder, samhällsdebattör