Det är beklämmande att allt fler i Uppsala och Sverige far illa på grund av vår oförmåga att säkra kvalitativt socialt stöd. Social oro och utsatthet ökar i takt med att omsorgen om våra mest utsatta brister.
Nationalekonomen Ingvar Nilsson har under många år redogjort för de omfattande kostnaderna för unga som hamnar snett. Samhällskostnaden för minskad produktionsförmåga och ökade välfärdskostnader i form av försörjningsstöd, sjukvård, rättsväsendet, försäkringsstöd, arbetsförmedling och uteblivet möjligt produktionsvärde visar sig dock långt senare än i ett årsbokslut.
Nilsson har uppskattat kostnaderna för varje person utanför arbetsmarknaden 21–65 år till cirka 14 miljoner kronor.
Av både medmänskliga och ekonomiska skäl är det viktigt att vi nu kraftigt förbättrar vårt stöd till unga ensamkommande mot ett vuxenliv i självförsörjning. Även stödet till många som gått ut gymnasiet utan grundläggande behörighet. De var 550 elever i Uppsala bara 2015.
I flera kommuner brottas socialförvaltningen med stora problem. Paul Collier, professor i nationalekonom vid Oxford universitet och forskare om migration, kallar det fenomen vi kan se i Stockholms stad för ett panikläge. Avsteg görs från formella behörighetskrav bland socialsekreterare och bidragshandläggare.
Okvalificerad, tillfällig personal får ersättningar som är högre än de som länge jobbat i en krävande miljö, vilket leder till att många kvalificerade säger upp sig och söker sig till andra jobb.
Uppsala är inget undantag vad gäller utmaningen att inkludera människor in i samhället. Under många år har Socialförvaltningen haft mycket hög personalomsättning och ekonomin är mycket ansträngd. I Uppsala fanns det i januari 1 160 ensamkommande barn, varav 618 är placerade från andra kommuner. Som värdkommun förmedlas familjehem genom så kallade konsulenter. Barn och unga far, eller riskerar att fara, illa då många kommuner brister ordentligt i sin kvalitetssäkring av både konsulenterna som man köper tjänster av och av de hem som nyttjas.
Några av de brister som uppstått under denna ansträngda och kaotiska tid är kvalitetssäkringen av HVB-hem och familjehem.
Göteborgstidningen avslöjade nyligen att ledningen på ett HVB-hem i Mölndal väl kände till att den person som mördade vårdaren Alexandra Mezher var psykiskt sjuk. Det går inte att blunda för att många ensamkommande ungdomar bär på många svårigheter. Vi måste klara av att ge ensamkommande trygghet och hopp om ett bättre liv. Det är viktigt även för allas trygghet i det samhälle som de ska bli en del av. Om vi inte förbättrar processerna avsevärt är riskerna stora att det går illa för dessa människor och att de hamnar i det utanförskap som Ingvar Nilsson beskriver.
SCB:s befolkningsstatistik visar tydligt att vår befolkning växer kraftigt i huvudsak beroende på flyktingströmmarna. 77 procent av 2015 års folkökning är kopplad till migrationen, och många flyttar snabbt till en större stad.
I dag kan personer, boende i mycket små lägenheter och utan omsorgsförmåga, tjäna över 40 000 kronor i månaden på att ha ensamkommande barn boende hos sig.
Flera av de företag som är ”konsulenter” för att förmedla boenden till ensamkommande har grovt kriminellt belastade ägare. Det är oacceptabelt att Uppsala kommun köper förmedlingstjänster av bolag med ägare som inte har trovärdiga referenser om tidigare seriös affärsverksamhet. Flera av dessa ungdomar som används av oseriösa konsulentbolag riskerar också långa skuldproblem då de inte alltid betalar skatt på intäkter som överstiger omkostnadsersättningen per familjehemsplacerad.
Att korrekta skatter inte betalas är ett skuldfälloproblem som upptäcks sent.
Kommunerna måste därför sätta stopp för liknande risker då det leder till allt större sociala problem både för ensamkommande och för andra utsatta ungdomar.
Socialtjänsten brister kraftigt i sin kvalitetssäkring av konsulenter. Konsulenter som jobbar i flera kommuner och som bland annat förmedlar platser i Uppsala för andra kommuners räkning. De som får chansen att förmedla familjehem som konsulenter måste ha klanderfri erfarenhet relaterad till området. Nuvarande brister är oacceptabla. Även kvalitetssäkringen av familjehemmen lämnar mycket att önska men det viktiga nu är att snabbt lära av det som hänt, korrigera ordningen och säkerställa kvaliteten både hos konsulenter och hos familjehem. Våra sociala utmaningar är tillräckligt stora, vi har inte råd att misslyckas med stödet till ensamkommande barn.
Uppsala är i dag efter Malmö den kommun som tagit emot flest ensamkommande, och jag vill att alla nya krafter som kommer till Uppsala och Sverige ska bli självförsörjande goda medborgare.
Om det ska vara möjligt måste vi kraftigt förbättra integrationsarbetet.
Stefan Hanna, kommunalråd Centerpartiet