studenter på landets universitet och högskolor välja vilka föreningar de vill, och inte vill, vara med i.
Uppenbarligen sticker denna frihetsreform så mycket i ögonen på Strömholm att han ser sig tvungen att ta till osakliga och osmakliga jämförelser med talibanregimen i Afghanistan för att hamra in sin poäng. Det är en onödig retorisk omväg.
Strömholms poäng är bra mycket enklare. Den kan sammanfattas så här: det är värt att offra studenternas frihet och ta deras pengar för att upprätthålla det uppsaliensiska nationsväsendet, inte minst dess förmåga att servera Stig Strömholm i sällskap med EU:s utbildningsministrar fina middagar. Den som invänder mot detta är inte bara en principryttare och en fiende till kulturarvet, utan dessutom en "liberaltaliban".
Den strömholmska ståndpunkten är naturligtvis legitim, kanske inte heller förvånande, men knappast rimlig. Vi som är studenter och som företräder studentorganisationer, nota bene med frivilligt medlemskap, tycker annorlunda.
Strömholm har fel på två punkter: För det första är kårobligatoriet en kännbar och moraliskt tvivelaktig tvångsinstitution. Det kan inte vara rätt att tvinga studenterna till medlemskap mot deras vilja. Det kan inte vara rätt att bevara aldrig så vällovliga sedvänjor och ceremonier genom att tvinga en grupp i samhället att agera statister i det skådespel som Stig Strömholm vill kunna avnjuta från sin bekväma åskådarläktare.
För det andra finns det ingen anledning att tro att ett avskaffande av kårobligatoriet skulle få så dystopiska konsekvenser som Strömholm målar upp. För att vara en vän av kårer och nationer verkar Strömholm ha väldigt svag tilltro till deras attraktionskraft.
Han verkar tro att ett avskaffande av kårobligatoriet per automatik skulle leda till kårernas snara förfall och död. Han tycks tro att han är ensam om att omhulda nationslivet, eftersom han utgår från att det inte förmår attrahera någon som är fri att välja bort det. Vi delar inte den synen. Vi tror tvärtom att frivilligt medlemskap stärker såväl engagemanget som känslan av gemenskap och tillhörighet. Just Uppsala är också ett gott exempel på att det går att locka medlemmar utan tvång.
I Uppsala finns Skånelandens nation, en gratis nation för dem som inte vill delta i nationslivet. Trots denna besparingsmöjlighet väljer en stor majoritet av studenterna att gå med i en "riktig" nation; inte av tvång utan av egen fri vilja.
Denna frihet borde inte bara gälla Uppsalas nationsliv utan även kårerna, och inte bara i Uppsala utan i hela Sverige.
Det finns starka skäl att tvivla på Strömholms svartmålning. Ett avskaffande av kårobligatoriet kan tvärtom bli en möjlighet för vitalisering och förnyelse. I dag ser vi ett kårväsende i kris, med en liten andel aktiva och skrattretande lågt valdeltagande. I en framtid av frivilligt kårmedlemskap ser vi snarare den goda drivkraften i att behöva värva medlemmar och motivera dem att betala medlemsavgiften.
Vi kan bara spekulera i all den kreativitet och förnyelse som skulle följa på ett avskaffande av obligatoriet, men en sak är säker: Sveriges studenter förtjänar bättre än att tvingas vara utställningsdockor i Strömholms vaxkabinett. Vi förtjänar rätten att själva välja hur vi formar våra gemenskaper och vilka kårer, föreningar och nationer som bäst skapar ett vitalt studentliv på 2000-talet. Avskaffa obligatoriet!
Ulrik Franke
förbundsordförande Fria moderata studentförbundet
Peter Giesecke
förbundsordförande Liberala Studenter
Peter Ranki
förbundsordförande Centerstudenter
Erik Bengtson
förbundsordförande Kristdemokratiska Studentförbunde
UNT 21/2 2007
förbundsordförande Fria moderata studentförbundet
Peter Giesecke
förbundsordförande Liberala Studenter
Peter Ranki
förbundsordförande Centerstudenter
Erik Bengtson
förbundsordförande Kristdemokratiska Studentförbunde
UNT 21/2 2007