I UNT (28/8) skrev Helena Hedman Skoglund (L) om den angelägna frågan att få fram fler LSS-boenden. Jag är den första att hålla med om detta. Vi har ett historiskt arv av bostadsbrist för personer med LSS-beslut som vi inte lyckats lösa. Oavsett politiskt styre har vi kämpat med detta.
Under de senaste fyra åren har vi ökat takten kring byggandet.
Många LSS-lägenheter har skapats, men det är uppenbart att många fler behövs. Under 2018 färdigställs därför en gruppbostad i kvartalet och i nuläget planerar vi för hur vi kan öka takten framöver.
I Uppsala håller våra LSS-boenden hög kvalitet. Om detta ska vi värna. De senaste åren har vi fokuserat på att stärka livskvaliteten på boendena. I dag erbjuds de boende dubbelt upp med kultur- och fritidsaktiviteter, stöd vid en semestervecka på annan ort och stöttning kring kärlek, relationer och sexualitet. Vi har utvecklat möjligheterna till inflytande och delaktighet, bland annat genom Sveriges första LSS-råd.
Att investera i livskvalitet kostar pengar.
Ordning och reda i ekonomin är direkt avgörande för att kunna säkerställa den höga kvalitet vi har i dag. Under förra mandatperioden skenade underskottet i den nämnd som ansvarade för LSS. Jag satt själv med på alliansstyrda sammanträden och kände ångesten i rummet när panikbesparingar diskuteras. Konsulter hyrdes in för att coacha politiker och biståndshandläggare i att ge avslag, strategier om att minska andelen LSS-beslut sjösattes. Gruppbostäderna konkurrensutsattes med fokus på lägsta pris, med konsekvensen att allt fler sökte extra stöd som kompensation för ett boende där personalresurserna inte räckte till.
Det är lätt att söka enkla svar på svåra frågor, men som vanligt när något låter för bra för att vara sant är det ofta det.
Lagen om valfrihetssystem (LOV) som Hedman Skoglund refererar till som en lösning är ett exempel på när det låter bättre i teorin än praktiken.
LOV innebär att företagen får fri etableringsrätt. När vi undersökte hur ett införande av LOV på LSS-boenden skulle fungera såg vi att kostnaden ökade med tio procent om vi skulle ha samma krav på kvaliteten.
I praktiken innebär det ökade kostnader med 50 miljoner kronor utan att det kommer de boende till del.
Jag är inte beredd att laborera med en dyr upphandlingslagstiftning och riskera underskott med panikbesparingar som följd. Vi behöver fler boenden, de byggs nu och ska fortsätta byggas. Men livskvaliteten ska inte kompromissas bort.
Eva Christiernin, ordförande omsorgsnämnden (S)