Sverige har fått en forskningsproposition med ett tioårigt perspektiv. Det långsiktiga perspektivet är bra men ställer också krav. Tre kärnfrågor för sektorn behandlas endast översiktligt, eller inte alls i propositionen: internationalisering, system för resurstilldelning och infrastrukturfrågan. De båda förstnämnda kommer att bli föremål för särskilda utredningar framöver men den sistnämnda, som i förra forskningspropositionen pekades ut som den enskilt viktigaste frågan för kommande forskningsproposition, lyser däremot, utöver en kortare översiktlig behandling, med sin frånvaro. Det är oroande.
Forskning är beroende av infrastruktur. Denna omfattar mycket, till exempel internationella samarbetsprojekt som CERN, teleskop i Chile, den europeiska spallationskällan ESS i Lund, nationella samarbeten som MAX IV, också i Lund, databaser inom medicin och samhällsvetenskap, bibliotek och lokal experimentell utrustning på universiteten.
Forskningen driver teknikutvecklingen som i sin tur öppnar nya forskningsfält och leder till tillämpningar och samverkan. I dag ökar behoven av infrastruktur snabbt inom de flesta forskningsområden, inte minst inom humaniora och samhällsvetenskap. Den snabba utvecklingen genererar enorma mängder forskningsdata som behöver tas om hand. Allt detta leder också till en snabb kostnadsutveckling.
De stora satsningar som under senare år har gjorts på forskning och högre utbildning i Sverige har lagt grunden för en stark framtida utveckling som vi bara har börjat se effekterna av. För att fullt utnyttja potentialen i satsningarna måste de också vårdas och utvecklas. Särskilt viktigt är det att de, för ett litet land som Sverige, extremt stora investeringarna MAX IV, ESS och livsvetenskapscentret SciLifeLab, tas väl om hand. Dessa satsningar skapar unika förutsättningar för internationellt framstående forskning inom breda områden och även för innovation, samverkan, internationellt samarbete och industriell utveckling.
Ska Sverige kunna realisera den stora potential som anläggningarna rymmer måste den framtida finansieringen säkras. Det gäller både driftskostnaderna och möjligheten att utveckla forskningsanläggningarna, särskilt gäller det MAX IV där det nu behövs investeringar i nya strålrör för att få full utväxling av den unika anläggningen.
Samtidigt som satsningarna måste finansieras väl, allt annat vore ett enormt resursslöseri, får de stora anläggningarna heller inte slå ut annan prioriterad forskningsinfrastruktur som är nödvändig för svensk forskning i stort.
Forskningsinfrastrukturen och dess finansiering är en ödesfråga för universiteten i Sverige framöver. När nu Vetenskapsrådets nya finansieringsmodell gör att finansieringsansvaret för den nationella infrastrukturen flyttar över på universiteten blir det ytterligare en börda då universiteten sedan tidigare fått huvudansvaret för den lokala forskningsinfrastrukturen. Den förstärkning av universitetens basanslag som nu föreslås är förvisso delvis avsedd för att universiteten ska kunna ta detta nya ansvar, men det måste framhållas att ökningen, cirka två procent per år, knappast innebär någon reell förstärkning med hänsyn tagen till kommande kostnadsökningar.
Det är universitetens ansvar att utveckla sin forskning, genom omprioriteringar och rekryteringar, så att MAX IV bättre kan utnyttjas inte minst vad gäller nya tillämpningsområden. I ännu högre grad gäller detta för ESS. Vinnova kan här bidra till den viktiga uppgiften att öka betydelsen av MAX IV för industriell utveckling.
Men det krävs att fler aktörer än universiteten och Vetenskapsrådet bidrar till finansieringen av forskningsinfrastruktur. När det gäller MAX IV bör exempelvis Vinnova, som får kraftigt ökade anslag, träda in som en betydande finansiär av driften tillsammans med de andra initiativtagarna: Vetenskapsrådet, Lunds universitet och Region Skåne.
Samarbetet i universitetens referensgrupp för forskningsinfrastruktur, URFI, har lett till såväl bättre samordning av forskningsinfrastruktur som skarpare prioritering av nationell sådan i samarbete med Vetenskapsrådet. Här finns stora möjligheter att se till att infrastrukturen utnyttjas effektivt men också att utveckla nya forskningssamarbeten inom akademin och i samverkan med industrin. En förutsättning för att systemet ska kunna fungera och samtidigt kunna möta de snabbt växande behov som finns inom alltfler områden, är dock att Vetenskapsrådet, vars medel nu är hårt ansträngda och uppbundna, kan bidra till att möta de nya behoven.
Vi har med tillfredsställelse noterat att ansvarigt statsråd för högre utbildning och forskning tycks ha insett problemet då hon vid flera tillfällen konstaterat att man inte är i mål vad gäller forskningsinfrastruktur. Men det krävs mer än ord, det krävs kraftfulla åtgärder. En underfinansierad infrastruktur – som idag är fallet – riskerar den långsiktiga positionen för svensk forskning internationellt, och undergräver därmed Sveriges position som en ledande kunskapsnation.
Stefan Bengtsson, rektor, Chalmers tekniska högskola
Pam Fredman, rektor, Göteborgs universitet
Karin Dahlman-Wright, vik rektor, Karolinska institutet
Sigbritt Karlsson, rektor, Kungliga Tekniska högskolan
Helen Dannetun, rektor, Linköpings universitet
Torbjörn von Schantz, rektor, Lunds universitet
Astrid Söderbergh Widding, rektor, Stockholms universitet
Peter Högberg, rektor, Sveriges lantbruksuniversitet
Eva Åkesson, rektor, Uppsala universitet