USA:s, Storbritanniens och Frankrikes anfall mot Syrien nyligen strider mot FN-stadgan. Reglerna som rör mellanstatlig militär våldsanvändning är ganska entydiga.

Alla FN-medlemmar ska i sina internationella förbindelser avhålla sig från hot om eller bruk av våld, står det i en av portalparagraferna.

Det finns ett och endast ett undantag från det så kallade våldsförbudet: rätten till självförsvar. Eller, den naturliga rätten till individuellt eller kollektivt självförsvar i händelse av ett väpnat angrepp mot någon medlem av Förenta Nationerna, som det uttrycks i stadgan.

Rätten till självförsvar är svår att luta sig mot i det här fallet av flera skäl. Ett skäl att det inte är en medlem av FN som har utsatts för kemisk krigföring utan delar av befolkningen i Syrien.

Det finns ytterligare ett lagligt sätt att använda militärt våld internationellt nämligen efter beslut i FN:s säkerhetsråd. Det vet alla nuförtiden att det inte har gått att få till några verkningsfulla beslut i FN:s säkerhetsråd under hela kriget i Syrien. Ryssland har lagt in sitt veto mot alla förslag till kraftfulla åtgärder. Tolv veton har det blivit hittills under Syrienkonflikten. Kina har sett sig föranlett att lägga in sju veton än så länge.

Den första gången vetot aktualiserades var redan i oktober 2011 då Kina och Ryssland inte ville vara med och fördöma den syriska regeringens grova brott mot de mänskliga rättigheterna och våldsamma angrepp på fredligt demonstrerande civila.

Ett sådant fördömande skulle nämligen strida mot Syriens nationella suveränitet och territoriella integritet. Sedan gick det som det gick.

År 2013 kom användningen av kemiska vapen i Syrienkonflikten upp på den internationella agendan. Det var då den förmodade röda linjen drogs upp av den tidigare amerikanska presidenten Barack Obama.

Den brittiska regeringen ville även den gången gripa in med militära medel. Den juridiska grund som åberopades var humanitär intervention, det vill säga ett militärt ingripande i humanitära syften, i det här fallet med den specifika avsikten att omöjliggöra den syriska regeringens fortsatta användning av kemiska vapen. Frågan lades fram för det brittiska parlamentet som röstade nej till militärt ingripande.

Nu i år tillfrågades inte parlamentet utan regeringen agerade på egen hand. I slutet av 2013 tilldelades organisationen OPCW (Organisation for the Prohibition of Chemical Weapons) Nobels fredspris för sitt arbete, mest direkt i Syrien, för att helt och hållet avskaffa kemiska vapen.

Humanitär intervention är en osäker och omstridd juridisk grund för internationella militära ingripanden. Få regeringar är beredda att på allvar använda det argumentet.

Det användes 1999 när NATO, utan mandat från FN:s säkerhetsråd, militärt grep in i Kosovokonflikten i avsikt att hindra ett befarat förestående folkmord. Nato:s uppgivna syfte med den militära interventionen var att förhindra ytterligare mänskligt lidande och ytterligare förtryck och våld mot civilbefolkningen i Kosovo.

Efter Nato:s intervention skedde en omröstning i säkerhetsrådet om en resolution som skulle fördöma interventionen. Endast Kina, Namibia och Ryssland röstade för.

Den svenska regeringen sade sig ha svårt att finna en entydig folkrättslig grund för den militära insatsen.

I dag konstaterar den svenska regeringen helt riktigt att USA:s, Frankrikes och Storbritanniens militära tillslag mot Syrien bryter mot folkrätten.

Endast Bolivia, Kina och Ryssland ville dock uttryckligen och i starka ordalag fördöma ingripandet i säkerhetsrådet. Sverige röstade emot det ryska resolutionsförslaget.

Humanitära skäl för att förstöra den syriska kapaciteten att producera kemiska vapen har åberopats uttryckligen eller underförstått av de intervenerande länderna, bland andra skäl. Det är inte svårt att hålla med om att det vore önskvärt att kemiska vapen utplånades. Självklart är kemiska vapen också förbjudna.

Folkrättens problem att vinna genomslag i Syrienkonfliktens olika dimensioner är uppenbara.

De internationella normerna finns dock fortfarande kvar, än så länge, och vi hoppas även i framtiden på ett regelbaserat internationellt system, eller hur? Men nu är det svårt. Det är det.

Må säkerhetsrådets sammanträde på Dag Hammarskjölds Backåkra vända en fatal trend.

Inger Österdahl, professor i folkrätt vid Uppsala universitet