Det blir ingen storregion Svealand där Uppsala län slås ihop med Västmanlands, Gävleborgs, Dalarnas, Örebro och Södermanlands län. Ett område från Idre i norr till Oxelösund i söder, men utan Stockholms län. Moderaterna hoppade av de fortsatta överläggningarna med regeringen om regionfrågan.
Vi ansåg inte att det var meningsfullt att medverka, eftersom regeringen inte på något sätt hade försökt gå oss till mötes och därigenom söka en bred uppgörelse i Sveriges riksdag.
Dagen efter att Moderaterna hade avslutat samtalen om regionfrågan meddelade civilminister Ardalan Shekarabi (S) att han inte lyckats få stöd för sina planer.
För oss moderater är det viktigt med lokal och regional förankring. Vi vill inte tvinga fram nya storregioner över huvudet på invånarna. Enligt nuvarande lag ska medborgarperspektiv beaktas vid ändringar i indelningen av kommuner. Riksdagen tillkännagav på försommaren 2016 för regeringen att befolkningens önskemål och synpunkter ska beaktas även vid ändringar i landstingsindelningen. Resultaten av i förekommande fall folkomröstningar och opinionsundersökningar borde ha beaktas i det fortsatta arbetet med storregioner.
I den tänkta Svealandsregionen pågick folkomröstningsinitiativ i alla län utom Uppsala.
Enligt en opinionsundersökning av Novus, som gjordes under perioden 24–31 oktober 2016, ansåg 23 procent av medborgarna i Uppsala län att förslaget att bilda storregion Svealand var mycket eller ganska bra, medan hela 46 procent av Uppsala läns invånare ansåg att förslaget var ganska eller mycket dåligt. Människor kämpade för att få göra sin röst hörd – vi moderater ville lyssna på dem.
Regionfrågan kan vid en första anblick verka mindre intressant, men administrativa gränser spelar roll.
Detta gäller inte minst konstruerade administrativa gränser. Vi behöver ta hänsyn till funktionella arbetsmarknadsregioner, det vill säga var människor bor och arbetar. Mer än 40 000 människor pendlar dagligen mellan Uppsala län och Stockholms län, som vävs allt tätare samman. Om en ny Svealandsregion skulle ha bildats skulle den under många år behövt vända kraft inåt, för att försöka få den nya organisationen att fungera.
Det så viktiga samarbetet med omgivningen, särskilt Stockholms län, riskerade att bli lidande.
Vi är måna om och har stor respekt för den fantastiska sjukvård och forskning som bedrivs på Akademiska sjukhuset. Till stöd för införandet av de föreslagna storregionerna anfördes inte minst att reformen behövdes för sjukvårdens skull. Vi ansåg inte att det fanns tillräckliga argument för detta. Vi noterade att Myndigheten för vård- och omsorgsanalys (Vårdanalys) i sitt remissvar avstyrkte Indelningskommitténs förslag. ”De problem som utredningen anger som grund för den föreslagna strukturförändringen är otillräckligt preciserade och relevanta problem saknas helt i analysen”, skrev myndigheten och anförde vidare: ”Vårdanalys bedömning är att den föreslagna regionala indelningen inte är tillräcklig, eller för den delen nödvändig, för att åstadkomma en omstrukturering av den specialiserade vården”.
Myndigheten betonade också att det saknades en konsekvensanalys ur ett patient- och brukarperspektiv och att ”konkreta effekter för hälso- och sjukvårdssektorn är … oklara på kort och lång sikt”.
Uppsala läns förre landshövding Peter Egardt skrev på DN Debatt om problemen med utredningens inriktning:
”Att låta Sveriges administrativa indelning styras av hur dagens sjukhus ska få ett tillräckligt befolknings- och patientunderlag inom det egna närområdet är därför såväl feltänkt som oerhört förlegat. Detta bör i stället hanteras genom avtal mellan sjukvårdshuvudmännen, vilket kan ske och sker redan i dag.”
Vi moderater ansåg även att de föreslagna storregionerna var orimligt stora.
Vi trodde inte att längre avstånd mellan väljare och förtroendevalda gör demokratin bättre. Det vore inte rimligt att fritidspolitiker skulle behövt åka tiotals mil för att vara med på möten.
Moderaterna hade svårt att se hur sjukvården eller medborgarnas demokratiska inflytande skulle förbättrats av att Uppsala län skulle slagits ihop med fem andra län. Om de som bor i Uppsala län i en folkomröstning eller en bred opinionsundersökning skulle sagt tydligt ja till Svealandsregionen skulle vi övervägt frågan, men annars var vårt svar ett nej.
Den tidigare föreslagna regionreformen, som hade stor betydelse för hur Sverige skulle styras och hur medborgarna skulle utöva sitt demokratiska inflytande, var dessutom i högsta grad en grundlagsnära fråga.
I vårt land har vi haft en lång tradition av bred samsyn över blockgränsen när vi förändrar politikens spelregler. Förändringar har inte genomförts med knappa majoriteter.
Eftersom regeringen inte hade fått brett politiskt stöd för sina tankar om en drastisk förändring av den regionala indelningen och den demokratiska beslutsstrukturen på regional nivå ansåg vi att regeringen skulle avstått från att försöka driva frågan vidare. När vi inte fick något som helst gehör från regeringen för våra ståndpunkter om regionfrågan lämnade vi samtalen. Mot bakgrund av dessa omständigheter välkomnar vi att regionförslaget slutgiltigt har stoppats.
Andreas Norlén
ordförande (M) i riksdagens konstitutionsutskott
Marta Obminska
riksdagsledamot (M) i konstitutionsutskottet från Uppsala län