Debatten om aktiv dödshjälp har på nytt blossat upp i media under den senaste tiden. Frågan är känslig, inte minst för vårdpersonal, som är den grupp som säkerligen skulle bli ansvarig för att förmedla dödshjälpen om den infördes. När frågan om dödshjälp diskuteras får man därför inte glömma sjukvårdspersonalens situation. Av de fyra länder där eutanasi är tillåten har samtliga regler om samvetsfrihet som tillåter personal att avstå från att medverka vid avslutandet av en annan människas liv.
Sverige avviker från resten av Europa när man inte har en inhemsk klausul för samvetsfrihet för vårdpersonal även om rätten till samvetsfrihet stadgas i Europakonventionen, som är svensk lag.
I debatten kring eutanasi lyfter förespråkarna ofta fram rätten att bestämma över sin egen kropp och självautonomin som en viktig grund för att tillåta dödshjälp i Sverige. I själva verket är det just självbestämmandet som utgör ett av de tyngre argumenten för motsatsen. I de fyra europeiska länder där eutanasi har införts var det inledningsvis endast möjligt för dödssjuka patienter att få hjälp att dö – men lagstiftningen har hamnat på ett sluttande plan.
På senare tid har även psykisk sjukdom, såsom djup depression eller demens, godtagits som grund för dödshjälp.
Än mer allvarligt är, att sedan 2014 kan även barn få dödshjälp i Belgien. Ingen ingående förklaring krävs för att inse att det finns åtskilliga problem med individens medgivande under dessa omständigheter. En liknande utveckling är att förvänta sig för varje land som öppnar dörren på glänt för aktiv dödshjälp.
I själva verket ställs den enskilde, dennes familjemedlemmar och inte minst vårdpersonalen i en mycket utsatt situation och risken är stor att svaga och sjuka individer kränks. Berättelser om dödssjuka patienter är inte att negligera, men ett beslut om att införa dödshjälp är betydligt större än så, det rör samhället i stort och vilken människosyn som ska få råda. Vilket liv är värt att leva och vilket är det inte? Det kan inte uteslutas att det uppstår en moralisk och ekonomisk press på äldre och svaga människor att avsluta sitt liv för att inte vara en börda för övrig familj och samhällets resurser. Att lagstiftningsvägen se till att individer inte utsätts för påtryckningar kommer att vara näst intill omöjligt och i processen kan enskilda läkare får ett allt för stort ansvar.
Det bör enligt vår mening, både för patientens och för vårdpersonalens skull, inte råda någon tvekan om vilken hjälp som ska ges inom sjukvården. I likhet med vad Hippokrates ord tydligt förmedlat i århundraden ska vårdpersonal aldrig skada, om möjligt bota, ofta lindra – allt annat strider mot fundamentala medicinetiska principer.
Minsta tvekan kring sjukvårdens roll riskerar att leda till urholkande av befintlig vård, såsom den palliativa som snarare behöver utvecklas och förbättras.
Den 5 juni avkunnades Europadomstolens dom i målet Lambert mot Frankrike (Grand Chamber, 46043/14) – ett mål som rör frågan om avslutande av livsuppehållande behandling och aktiv dödshjälp. Det var en djupt oenig domstol som beslutade att rätten till liv som stadgas i artikel 2 i Europakonventionen inte kränks om en gravt funktionsnedsatt individ svälts till döds, även om personens vilja inte kunnat fastställas. De fem skiljaktiga domarna anger i sitt yttrande att Europadomstolen genom domslutet har förlorat sin titel “Europas samvete”, som domstolen tillerkändes vid 50-årsjubileet för fem år sedan. Den sammanlagda praxisen från Europadomstolen visar dock att det inte finns någon ”rätt” att dö.
Miljöpartiet beslutade under sin partikongress att utreda rätten till aktiv dödshjälp i Sverige. Frågan om aktiv dödshjälp ställer rätten till samvetsfrihet för vårdpersonal på sin spets. Europarådet markerade tydligt för några år sedan genom resolution 1763 att samvetsfrihet ska gälla all vårdpersonal när det gäller utsläckande av mänskligt liv, i dess början eller slutskede. Tänker Miljöpartiet ta detta i beaktning när man utreder aktiv dödshjälp?
Ruth Nordström, ordförande, Scandinavian Human Rights Lawyers
Rebecca Ahlstrand, jurist, Scandinavian Human Rights Lawyers