Vi lever i efterdyningarna av den forskningsskandal som den senaste tiden skakat om Sverige. Ett pärlband av viktiga utredningar avlöser nu varandra. Hur kunde detta hända? Kunde det ha undvikits? Hur bör systemet förändras så att det inte upprepas igen?
Det delvis unika med denna affär är att den inte renodlat handlar om vetenskaplig oredlighet. Den handlar lika mycket om vårdmoral. Vad får vi göra med svårt sjuka patienter? Vilka risker får vi ta? Vems eller vilkas värderingar ska tillåtas påverka behandlingsbeslut? Vilka krav på samtycke och information ska vi ställa? Finns det situationer när vi kan göra saker i vården som inte vilar på vare sig vetenskaplig grund eller gedigen beprövad erfarenhet?
Den blivande läkaren kommer under sitt yrkesliv att ställas inför rader av mer eller mindre svåra beslut – moraliskt svåra beslut. Det kan handla om för enskilda personer avgörande prioriteringsbeslut, beslut om avslutande av behandling i livets slutskede eller till synes enkla beslut i bemötandefrågor. Är våra blivande läkare rustade att ta dessa svåra beslut? Får de den utbildning som krävs? Riksdagens utredningstjänst (RUT) har bistått oss med underlag för att besvara denna fråga.
Utredningen om ny läkarutbildning (SOU 2013:15) slår fast att det saknas direkta referenser till kunskaper om etiska principer och ställningstaganden i den nuvarande examensbeskrivningen för läkare, även om vikten av ett ”etiskt förhållningssätt” gentemot patienten nämns i ett av målen i examensbeskrivningen.
Eftersom verksamheten i hälso- och sjukvården dagligen involverar etiska dilemman, och frågor och avvägningar om bland annat prioriteringar blir allt viktigare, bedömde utredningen att ett nytt kunskapsmål om etik är angeläget.
Utredningens uppfattning stöds av den enkätundersökning Sveriges läkarförbund Student genomförde 2015. Av den framgår att drygt 55 procent av studenterna upplevde att kvaliteten på undervisningen i ledarskap brast när det gällde medicinsk etik.
Riksdagens utredningstjänst ställde dessutom fyra frågor till våra lärosäten för att ta reda på hur det förhåller sig med den saken. Hur många timmars undervisning får man i etik (alternativt medicinsk etik) på de olika vårdutbildningarna, särskilt läkarutbildningen? I vilken utsträckning ges denna utbildning av kvalificerade lärare, det vill säga av personer med doktorsexamen i medicinsk etik, praktisk filosofi eller etik? Motsvarande frågor har ställts vad gäller utbildningen i forskningsetik.
De lärosäten som tillfrågats är Göteborg, Karolinska institutet, Linköping, Lund, Uppsala och Örebro, det vill säga de universitet som har ett läkarprogram.
Av rapporten framgår att undervisningen i etik varierar avsevärt mellan lärosätena från 16 timmar till drygt 50 timmar. En del undervisning är integrerad i olika undervisningsmoment, vars primära innehåll är andra medicinska ämnesområden. Undervisningen ges av personer som har en akademisk examen i ämnet eller i ett närliggande ämne, men också av odisputerade lärare och av kliniskt verksamma läkare och sjukhuspräster, som alltså inte har någon utbildning inom det område de undervisar på.
Läkarprogrammet omfattar elva terminers, 220 veckors, utbildning. Under dessa veckor gör studenterna mycket olika saker, men om vi ändå dristar oss till att säga att varje vecka består av 40 timmars studietid så blir det 8800 studietimmar. Av dessa 8800 timmar får läkarstudenterna, om vi räknar snällt och bortser från kompetensproblemet, 50 timmars utbildning i medicinsk etik.
Vi talar här inte om procent utan om promille. Detta inom ett utbildningsprogram där studenterna varje termin, varje vecka, ställs inför mer eller mindre svåra etiska problem. Och de kommer att göra det under hela sitt yrkesliv. Av det underlag vi fått fram drar vi slutsatsen att den utbildning i etik dagens läkarstuderande får är sorgligt otillräcklig.
Ett mycket tungt ansvar för denna beklämmande situation vilar på de som på olika nivåer har ansvar för exempelvis läkarutbildningen. Det är givetvis inte så att de inte känner till hur illa det är. Det gör de, och de har vetat det hela tiden. Det är ju de som fattar besluten. Varför gör de inget åt situationen? Kanske tycker de inte att etik är viktigt? Och är etikutbildningen inte så viktig att den bör skötas av inom området disputerade lärare?
Vi understödjer till fullo förslaget i utredningen om ny läkarutbildning – det behövs ett nytt kunskapsmål om etik, det behövs lärare med kompetens i etik. Eftersom utbildningen i medicinsk etik varit så svag för så många av dagens verksamma läkare behövs också fortbildning för dem i detta ämne.
Barbro Westerholm
Riksdagsledamot (L), professor emeritus
Nils-Eric Sahlin
Professor, Lunds universitet