De ensamkommandes situation innehåller påtagligt många ingredien­ser från Franz Kafkas ”Processen” och Joseph Hellers ­”Moment 22”. Åldersbedömningar på felaktig grund med livsavgörande konsekvenser. Rättsosäkra asylprocesser, utvisning till osäkra länder, tillfälliga lagar, barnkonventionen som ska vara lag, men som bara blir floskler. Det gäller dessvärre även ungdomar som haft turen att komma före det godtyckliga datumet 24 november 2015 och som är så unga att ingen MR-undersökning kan klassa dem som vuxna. De som har fått den magiska bokstavskombinationen PUT, permanent uppehållstillstånd.

De flesta ensamkommande som beviljas PUT får inte flyktingstatus utan klassas oftast som alternativt skyddsbehövande.

Det innebär att man inte får pass och ingen garanterad rätt till familjeåterförening.

Eftersom de flesta ensamkommande är afghanska medborgare skulle de kunna få ett afghanskt pass om den afghanska ambassaden i Stockholm var villig att utfärda sådana. Vilket de inte gör utan tazkera, en afghansk id-handling som de flesta aldrig haft, än mindre fått med sig i flykten. Om man då går till den afghanska ambassaden och får en stämpel om att man inte kan få ett afghanskt pass, i brist på tazkera, så borde man kunna få ett så kallat främlingspass av Migrationsverket.

Men nu har Migrationsverket börjat tolka afghanska ambassadens stämpel inte som ett definitivt avslag utan som ett tillfälligt – kan man uppvisa afghansk id-handling så kommer man att kunna få pass.

Men det kan man ju inte. Så inget afghanskt pass, inget främlingspass och inte heller svenskt pass på många år. Jag tror Kafka hade gillat resonemanget.

Min pojke, som jag är god man för, tittar storögt på mig när jag förklarar allt detta, att han i princip inte kan resa utanför Norden på obestämd tid. Jag minns hans oerhörda glädje när han fick sitt PUT-kort, han tog handläggaren på Migrationsverket allvarligt i hand och tackade, bugade med handen på hjärtat. Men nu tittar han tvekande på mig. Behöver vi en tolk kanske? Menar jag att han inte ska få träffa sina föräldrar på obestämd tid? Menar jag att han inte kan åka med sitt lag till England på den där turneringen, trots att han skjuter alla mål och det är tack vare honom att laget alls kommit i fråga för turneringen? För visst är det så att han nu kan stanna i Sverige för alltid? Att han kan få vara som alla andra ungdomar? Eller?

Vad ska jag säga? Jag skäms. Han skäms också, han borde vara tacksam, det vet han. Förra veckan gick hans kompis tillfälliga uppehållstillstånd ut.

En tjejkompis hemifrån som han är årsbarn med och som alltså fyller 16 i år har fått sin ålder uppskriven till 18.

Hon har blivit av med god man, familjehem, ja, allt stöd från vuxen­världen. Jag tänker på min egen 18-åriga dotter och den underbara blandningen av mognad och självständighet å ena sidan och behovet av stöd och vägledning från oss vuxna å den and­ra. Myndig, ja, men vi lämnar henne inte åt sitt öde.

I min forskning arbetar vi med en metod som ska hjälpa traumatiserade flyktingungdomar att må bättre, att klara av sin vardag och utbildning, att orka stå emot droger och dåligt sällskap som tröst. Metoden heter Teaching Recovery Techniques och ges nu även av BRIS. Vi får fina resultat, ungdomarna mår bättre, självmordstankarna och depressionen minskar, de lär sig hantera symtomen av den posttraumatiska stressen.

Vi övertygar dem om att våga drömma om framtiden, att inte bara fokusera på asylprocessen som de ändå inte kan påverka.

Vi skapar tillit, hopp och en känsla av kontroll. För det är de tacksamma. Men trots alla fina siffror och lättade ungdomar kan jag inte låta bli att undra om inte också vi forskare är spelare i en cynisk process, där vi som samhälle ger med den ena handen och tar med den andra. Där vi bygger upp absurda situationer som får Kafka och Heller att framstå som nybörjare.

Det som händer i kroppen när vi tappar kontrollen över vår tillvaro kan beskrivas som toxisk stress. Tänk på ångesten när du inte får tag i dina nära och kära, tror att det kanske har hänt dem något och tankarna börja mala. Du kan inte påverka situationen, du ringer och ringer utan att få svar, utan att få vetskap. Svetten rinner, händerna skakar, du slutar tänka sammanhängande.

Så är det nog att vara ensamkommande barn i dagens Sverige, där beskedet dröjer och när det kommer går det i alla fall inte att överblicka eller påverka dess konsekvenser. Man orkar inte vara lika stressad hela tiden, men stressen släpper aldrig helt, hoppet får inte fäste fullt ut och på nätterna mal tankarna på.

Det tog oss flera år att som samhälle acceptera att det var asylprocessens stress i sig, och inte något gift som föräldrarna gav sina barn, som ledde till de apatiska flyktingbarnen.

Att deras kortisondepåer var helt uttömda av all stress de upplevt, de var helt utslagna. De ensamkommande verkar inte reagera med apati. I stället tar de sina liv, flyr till droger, men framför allt kämpar de på i det tysta med stressen som ständigt sällskap. Vad gör det med deras kroppar och hjärnor?

Givet goda villkor och en trygghet i att få stanna klarar sig ensamkommande barn bra på den svenska arbetsmarknaden, det visar nationalekonomiska studier som följt upp 90-talets flyktingvåg. De före detta ensamkommande bidrar till samhället och är tacksamma för det liv de fått här. Varför är vi ändå så obenägna att ge barn som söker sig hit en chans till ett gott liv?

Min pojke vet att han har tur. Tur som efter sex månaders väntan kom in på en skola där det serveras mat och han lär sig om världen. Tur som efter 2,5 års väntan fick ett positivt besked från Migrationsverket. Tur som kom före den 24 november, tur att han var 13 år när han stack ifrån Iran så han hann med den långa asylprocessen utan att fylla 18.

Tur att han får träna fotboll och inte att skjuta med kalashnikov.

Men har får trots allt inte vara som alla andra ungdomar och hans vänner fortsätter att få avslag på sina ansökningar. Jag kan inte låta bli att undra vad vi håller på med?

Anna Sarkadi, professor i socialmedicin