I Uppsala som i andra städer finns det alltid en beställare av den offentliga konsten. I det här fallet är det kulturnämnden som gett konstnären Erik Krikortz ett uppdrag att utföra ett större konstprojekt med arbetsnamnet Souvenir. Konstnärens behöver inte alls försvara sig, utan endast beskriva hur han har löst sitt uppdrag.
Det är beställaren, kulturnämnden, som kanske skulle ha tänkt till och inte skulle gjort detta till en permanent utsmyckning, utan formulerat det till en tillfällig mycket intressant diskussion om hur vi använder hela det offentliga rummet, eller som i det här fallet, en särskild så kallad paradgata.
I diskussionens hetta om konst blir många så svart-vita i sin syn på konstens varande. Man kan/ska inte bara tala om vad som är opassande konst, men i det offentliga rummet krävs det ett större samförstånd om dess gestaltning utan att för den delen bli utslätad.
En stad förändras också över tid och att det ännu bara delvis uppförda konstverket väcker en sådan debatt, visar vilken stor kraft konsten har och att detta är en bra pinne i brasan om konst eller okonst!