FN:s generalförsamling har utropat det nyss inledda decenniet till Internationella årtiondet för människor av afrikansk härkomst (resolution 68/237). Dess tema är erkännande, respekt och utveckling. Ban Ki-Moon förklarade att ”man måste komma ihåg att människor av afrikansk härkomst är bland de mest drabbade av rasism och alltför ofta förnekas grundläggande rättigheter såsom tillgång till kvalitativ hälsovård och utbildning”.
Han visade därmed att det även för FN:s generalsekreterare är självklart att rasism ska förstås som en rättighetsfråga och inte främst som en fråga om attityder.
FN uppskattar att det finns cirka 200 miljoner människor av afrikansk härkomst som lever i diasporan utanför den afrikanska kontinenten, och det internationella årtiondet är ett erkännande av att de utsätts för afrofobiska, rasistiska strukturer oavsett var i världen de befinner sig.
På grund av Sveriges aktiva roll i den transatlantiska slavhandeln har det funnits en afrosvensk minoritet sedan 1700-talet, och här, som var som helst annars i världen, är människor av afrikansk härkomst bland de allra hårdast drabbade av rasism.
I regeringens beställda kartläggning över afrofobi visade det sig att svenskfödda har fem gånger större chans att få arbeta i chefsposition än svenskar födda i Afrika, och att över hälften av alla svenskfödda bor i bostadsrätt eller egna hem jämfört med bara 8 procent av svenskar födda i Afrika. Inom utbildningsväsendet är är det genomsnittliga meritvärdet i årskurs 9 som allra lägst för både flickor och pojkar födda i Afrika. Den skillnaden minskar när hänsyn tas till vistelsetiden, men kvarstår gentemot andra grupper även för dem som har bott mer än tio år i landet.
På punkt efter punkt visar rapporten på chockerande klyftor mellan vita svenskar och afrosvenskar, som gäller även för afrosvenskar födda i Sverige. Till detta ska läggas att afrosvenskar är den hårdast utsatta minoriteten för hatbrott. Enligt Brå:s redovisning är afrofobiska hatbrott den enda hatbrottsrubricering som ökat, medan andra har minskat.
Det är en heder för Sverige att det ses som allvarliga politiska problem att kvinnor ännu inte får lika lön som män och att kvinnoandelen bara är 25 procent i bolagsstyrelserna. Men vet svenska politiker över huvud taget något om afrosvenskars lönenivåer jämfört med vita svenskars? Och hur många politiker har frågat sig hur stor andelen afrosvenskar är i bolagsstyrelserna, än mindre tänkt göra något åt det?
Den här politiska ”(färg)blinda fläcken” gör att Sverige kan ha bland den högsta sociala och ekonomiska rasojämlikheten i västvärlden, utan att rasism behandlas som ett jämlikhetsproblem.
I stället ses detta som en attitydfråga, varpå man glatt pekar på resultaten av attitydundersökningar, där svenskar överlag är positivt inställda till invandring, som bevis för hur antirasistiskt Sverige är.
Afrosvenskarnas riksförbund har tillsammans med andra antirasistiska krafter mobiliserat för att få upp afrofobi på den politiska dagordningen, och våra insatser gavs erkännande när Stefan Löfven i regeringsförklaringen meddelade att regeringen ska bekämpa afrofobi.
Frågan kvarstår dock vad statsministern menar med detta och hur ansvarig minister, demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP), kommer att hantera frågan. Kommer rasismen nu, precis som jämlikhetsfrågan, äntligen att bemötas utifrån ett makt- och rättighetsperspektiv, eller kommer man som alla tidigare regeringar att nöja sig med attitydändrande insatser i skolorna?
Afrosvenskarnas riksförbund välkomnar det internationella årtiondet för människor av afrikansk härkomst, och påminner regeringen om att Sverige genom detta förbundit sig att arbeta mot afrofobisk rasism på ett sätt som leder till afrosvenskars fulla åtnjutande av sociala, ekonomiska, kulturella och politiska rättigheter.
Kitimbwa Sabuni
talesperson, Afrosvenskarnas riksförbund
Zakaria Zouhir
ordförande, Afrosvenskarna i Stockholm