Regeringen utfärdade nyligen direktiv för en utredning om ”styrning för starka och ansvarsfulla lärosäten”. Detta är lovande, men det kan vara på plats att påminna om hur utvecklingen har varit.
De universitet, som har överlevt århundraden av omvälvningar, bygger på fasta värderingar som gör dem motståndskraftiga mot tillfälliga styrambitioner och får dem att fokusera på uppdraget.
Rankningen för ett universitet i Sverige eller världen är ganska ointressant. En öppen och bra debatt håller däremot de centrala, viktiga värderingarna vid liv.
Verksamhetsfrämmande värderingar från företrädare från andra delar av samhället, som reflexmässigt förkastar sådant som stammar från universitetet med hänvisning till att de är omoderna, gör mera skada än nytta.
Lyssna på oss när vi hävdar att det som benämns New Public Management (NPM) inte kan fungera i en svensk kontext med de traditioner vi har.
Vårt hopp ställs till att den nya chefen för Universitetskanslerämbetet, UKÄ, som med sin erfarenhet och utbildning i företagsekonomi delar en skepsis mot NPM med i princip alla andra företagsekonomer. Vi antar också att kanslern har förmågan att handla i denna för universiteten och den svenska nationen så avgörande fråga. Att styra universitetssystemet är förstås inte lätt. Sektorn är stor i antal anställda inklusive studenter och måste visserligen påvisa sin nytta nationellt, men samtidigt lever varje forskare och de flesta lärare i ett nätverk av kolleger ute i världen
Behovet av globala jämförelser gör att efterfrågan på enkla resultatmått är stark, vilket får som effekt en likriktning av universiteten.
Jakten på ”mätvänliga” mått styr oss, på ett förfinat och förföriskt sätt, mot en fördärvlig påverkan på verksamheten. Det som mäts är i första hand publicerade artiklar i tidskrifter. Den enskilde måste publicera sig – inte bara mycket utan också i de rätta tidskrifterna. De akademiska samtalen tynar bort. En internationell trend som inger visst hopp är därför den revolt mot förenklingar som dykt upp såväl inom som utom akademin runt om i världen.
Ett sådant steg är ”San Fransisco-deklarationen” som tillkom 2012 och har ett snabbt växande antal undertecknare. Den behandlar på ett handfast sätt hur universitetsledning och kvalitet bör bedömas.
En av rekommendationerna är: ANVÄND INTE TIDSKRIFTSBASERADE MÅTT! De är dåliga surrogat och bör inte ges utrymme vid anställningar, befordringar, beslut om forskningsmedel eller liknande.
Sådana mått snedvrider verksamheten och tar död på reellt samarbete mellan forskare, till skada för universitetet och till förmån för en isolerande själviskhet. Denna huvudprincip ger grund för ytterligare principer som kan ge näring åt ett arbete med reformering av styrningen av universitetets verksamhet.
Det är viktigt att ta reformarbetet i rätt ordning och undvika att styrningen växer fram via dagsaktuella uttalanden om ”satsningar”. Sådant leder närmast till kortsiktighet och förvirring kring vad som gäller. Det blir naturligt att vända kappan efter tillfälliga vindar. Man kan ju också ”ducka” gällande styrning och invänta nya satsningar.
1 Gå igenom fundamenta när det gäller universitetens uppdrag. Vi vill påminna om att universiteten en gång uppstod ur Charlemagnes förordnande år 787, ibland kallat ”Charter of Modern Thought”, om folkbildning via klosterskolor som i en del fall utvecklades till universitet. Vad skulle man mena med ”Modern Thought” i dag? Det saknas verkligen inte problem att fokusera. Kanske är naturvetenskap inte all kunskaps källa?
2 När en ny ”Charter” är på plats skall visionen för universitetets roll ges ett innehåll. Detta kräver ett kollegialt styre av detta månghövdade, engagerade myller av kunskapstörstande och kunskapsspridande individer. Först krävs ett offentligt och väl synligt avskaffande av NPM för universiteten. Därmed avskaffas toppstyrning från långt avstånd via låtsasjämförbara prestationsmått. Sakligheten betonas, vilket till exempel innebär ”peer reviews” på allvar i befordringsärenden.
För att hantera universitetens mångfald krävs alltså ”närkontroll” eftersom lokal information har överlägsen kvalitet härvidlag.
3 Kärnan i en kollegial styrmodell är att ansvar och befogenheter ges till dem som är verksamhetsnära Ansvar är inte bara makt att fatta beslut i individärenden utan också skyldigheten att anpassa insatserna till de individer som berörs. Satsa på kunskapsinnehållet i undervisning och på långsiktiga anslag till ledande forskare som tar ansvar för att fostra nästa generation till förmåga att arbeta i vidgade forskarlag där vi känner ett kollegialt ansvar. Samarbete mellan högskolor bör främjas, inte konkurrens. Detta gäller också världsscenen.
Samarbete kräver ansvarstagande och bygger nästan alltid på individers kontakter.
Arbetet i och kring styrelserna vid universitet och högskolor förnyas med fokus på att främja det allmänt goda rykte som högskolevärlden fortfarande åtnjuter. Det behövs en aktiv tillsyn som fångar upp lokala överdrifter. Befattningshavare kan ju lyckas blända sin omgivning, ibland med förödande konsekvenser. Detta gäller även sådana som gör administrativa karriärer inom sektorn. Dessa måste vara oförvitliga och se till att forskare/lärare verkligen ägnar sig åt sitt uppdrag.
Den tillträdande generaldirektören för UKÄ möter en stor och tung institution med utvecklade rutiner som i mångt och mycket är uppbyggda i enlighet med NPM. Grunden måste vara universitetets uppdrag och oförvitliga befattningshavare. Det finns många seniorer med erfarenhet som säkert ställer sig till förfogande för delar av reformarbetet till stöd för såväl honom som för utredaren.
Sten Jönsson, professor emeritus Göteborgs universitet,
Rolf A Lundin, professor emeritus Handelshögskolan i Jönköping