Det är en väletablerad tradition att de som en gång innehaft ämbetet som rektor eller prorektor vid Uppsala universitet avhåller sig från alla uttalanden och åtgärder som innebär inblandning i deras efterträdares verksamhet. Det är en klok princip, som förtjänar att respekteras.
Frågor om tillsättandet av rektor har emellertid i år utlöst en principiell debatt med så skarpa motsättningar att undertecknade tidigare rektorer och prorektorer trott oss kunna göra nytta genom att redovisa våra erfarenheter från de senaste 30-40 åren. Med en sådan redovisning bryter vi inte mot principen ovan.
Formerna för tillsättandet av rektor vid de svenska universiteten och högskolorna var ännu några årtionden efter andra världskrigets slut enkla och klara: Ett fritt lärosätes främste företrädare valdes av och bland dess lärare. De ansågs särskilt skickade för uppgiften. De var kolleger i ordets egentliga mening – likställda i kraft av utbildning, erfarenhet och gemensamma uppgifter – och valsättet var följaktligen kollegialt.
Valet bekräftades av landets regering genom utnämning av den valda, som därmed blev lärosätets primus inter pares, den främste bland jämlikar, och inget annat. Latinets par, jämlike, motsvarar engelskans peer. Peer review – ”granskning av jämlikar” – anses alltjämt utgöra en garanti för att en vetenskaplig skrift håller måttet. Det universitet där Nobelpristagarna Svedberg, Gullstrand, Tiselius och Siegbahn far och son verkade höll sannerligen det internationella måttet.
Universiteten hör hemma i ett föränderligt samhälle. På 1960- och 1970-talen gjorde nya grupper anspråk på att delta i de viktigaste beslutsprocesserna, bland dem rektorsvalen. Det gällde först studenterna, men snart också de fackliga organisationer som företrädde de universitetsanställda utanför de ordinarie lärarnas krets.
Högskoleväsendet växte snabbt; allt större andelar av befolkningen kom att passera genom det eller stanna i det. Det kom därmed att ta allt större andelar av det allmännas resurser i anspråk. Detta, liksom universitetens klassiska roll som sociala förändrings- och befordringsmekanismer – och som svårkontrollerade oroshärdar, gav dem snabbt ökat politiskt intresse.
Vissa forskningsområdens ekonomiska potential hade länge intresserat marknadens aktörer, och även från näringslivet ställdes krav på inflytande, låt vara oftast mindre högljutt än av de andra aspiranterna. De ekonomiska makthavarna har kunnat agera med andra metoder.
Den år 2016 gällande ordningen för utseende av universitetsrektorer är naturligt nog ett resultat av alla dessa intressenters angrepp, reträtter, kraftmätningar, förhandlingar och kompromisser – alla översatta till vag författningsprosa, som just genom sin oklarhet öppnar möjligheter att låta god tradition, beprövad erfarenhet och sunt förnuft komma till tals.
I den gällande högskoleförordningen stadgas att högskolestyrelsen – som i Uppsala liksom i Lund alltjämt har det ålderdomliga namnet konsistorium – ska avge förslag till regeringen om vem som ska ”anställas” som rektor. ”Innan styrelsen lämnar sitt förslag”, heter det, ”ska den höra lärarna, övriga anställda och studenterna på det sätt som styrelsen har bestämt”.
Konsistoriet i Uppsala antog år 2011 en arbetsordning, där det heter att samma konsistorium beslutar ”om föreskrifter för former för framtagande av förslag om rektor och för att utse prorektor” samt ”om förslag till anställning som rektor”.
Hörsammande dessa föreskrifter beslöt konsistoriet den 15 september 2016 att ”en öppen rekryteringsprocess ska genomföras”, vidare ”att inleda processen med att tillsätta hörandeförsamlingsledamöter”, varvid 33 lärare ska utses av de elektorsförsamlingar som har att arbeta med val till områdes- och fakultetsnämnder.
Det beslutas vidare att 14 ledamöter ska utses av personalorganisationerna, och 18 ledamöter av studentkårerna gemensamt. Konsistoriet uppdrager slutligen åt förvaltningschefen att, i enlighet med detta beslut, ”inom universitetet bereda förslag till former för rekrytering av rektor och utseende av prorektor”.
Beslutet den 15 september 2016 öppnar således, liksom högskoleförordningens ordalydelse, en klar möjlighet för konsistoriet att låta den föreskrivna hörandeprocessen så nära som möjligt utformas som ett val, och att låta den mindre grupp som i tidigare diskussioner kallats ”rekryteringsgrupp” fritt agera som valberedning.
Det är samtidigt självklart att konsistoriet i sista hand har ansvar för att den kandidat som regeringen föreslås utnämna också är den som konsistoriet finner bäst skickad för uppgiften. Att valberedningen ska agera fritt innebär rimligen att den inte ska åläggas att presentera en till två slutkandidater till hörandeförsamlingen.
Antalet ”slutkandidater” bör valberedningen och hörandeförsamlingen fritt få bestämma. De bör heller inte åläggas att anlita någon rekryteringsfirma. Önskemål i den riktning som här angivits har i den offentliga debatten framförts av såväl lärare som studentrepresentanter. Universitetets nio fakultetsdekaner har i en skrivelse till konsistoriet den 4 oktober 2016 hemställt att fakulteterna och studenterna måste ges möjlighet att yttra sig över konsistoriets förslag till former för det kommande rektorsvalet.
Vi instämmer i dekanernas uttalande att ”hur hörandeförsamling respektive rekryteringsgrupp/valberedning utses samt hörandeförsamlingens möjligheter att välja mellan kandidater har avgörande betydelse för legitimiteten hos den kandidat som sedan utses till rektor”.
Liksom dekanerna vill vi erinra om att det kollegiala inflytandet är centralt och förutsatt vid Uppsala universitet. Att en rektor fått förtroende från universitetets lärare är en förutsättning för att det akademiska ledarskapet ska kunna fungera. Processen för rektorsvalet bör även utformas så att de anställda och studenterna garanteras ett reellt inflytande.
Stig Strömholm
Prorektor 1978-1989, rektor 1989-1997
Lars-Olof Sundelöf
Prorektor 1990-1997
Bo Sundqvist
Rektor 1997-2006
Lena Marcusson
Prorektor 1997-2006
Anders Hallberg
Rektor 2006-2011
Kerstin Sahlin
Prorektor 2006-2011