Vad är värre än en dålig idé? Kanske en dålig idé som envist drivs igenom för folkets pengar, mot folkets vilja, av folkets egna representanter. Det vill säga som förslaget om storregioner. Det är i princip bara populärt bland toppolitiker.
De vill alltså att Sveriges 21 län och landsting ska slås ihop till sex stora regioner. Det blir bättre så, säger de. Landet som helhet kan hävda sig bättre i EU då, säger de. En tillväxtkonsult föreslår i Dagens Nyheter att storregioner särskilt vore positivt för glesbygden. Vid närmare påseende visar det sig dock att han menar, som alla andra, att det skulle stärka städerna ännu mer. Och att han tänker, lika slarvigt som alla andra, att det väl därför även borde gynna resten av landet, på något sätt.
Det är just den sortens stadscentrerade lösa antagande som får toppolitikerna att göra upp planer som om allt redan var klappat och klart, och som innebär att de boende i de blivande regionerna nu samlar namnunderskrifter för att åtminstone få till en folkomröstning. I Norrbotten har redan mer än tio procent av invånarna skrivit på. De fruktar, med rätta, att det bara är så deras röster kommer att höras.
När den rödgröna regeringen förtjust talar om storregioner bortser den helt från det faktum att trenden i stora delar av Sverige är avfolkning. Och denna avfolkning drivs självklart på av den allmänt spridda känslan, verklig och upplevd, att det viktiga händer någon annanstans.
Den finns i tvekan inför att flytta till en by där det inte satsas, där man inte ens vet om skolan ska få finnas kvar eller om ens barn kommer att tvingas resa flera mil varje dag framöver. Den finns längs spökgatorna på mindre orter, där småaffärerna slagits ut av gigantiska köplador långt bort. Den finns i medias brist på skildringar, i tystnaden efter nedlagd lokalbevakning.
Och den kommer i allra högsta grad att finnas i storregionerna, då makten utövas långt bort av politiker som aldrig ens har satt sin fot på ställena de fattar beslut om, än mindre har någon koll på hur saker och ting fungerar där.
Det säger sig självt att det är lättare att lägga ned en liten vårdcentral om detta ekonomiska beslut har ytterst abstrakta konsekvenser för beslutsfattaren. Det spelar ingen roll att ett nytt, fint sjukhus kanske uppstår i dess ställe, om folk ändå inte har tillgång till det eftersom det ligger alldeles för långt bort.
Dagens län och landsting är inte särskilt praktiska. Det är dock inte ett skäl att upprepa exakt samma sak i större skala, med de enorma omkostnader som följer på en sådan omorganisation. Bättre då att inse att Sverige är en enhet av brokiga små delar, och att de bästa förutsättningarna för alla skapas genom en dynamisk modell där de delarna fritt kan samarbeta så mycket det passar.
Den rödgröna regeringens oförmåga att inse detta är, ironiskt nog, ett mycket tydligt exempel på precis varför fjärrstyrning är en usel idé till att börja med.
Lisa Magnusson
Vikarierande ledarskribent