I april tvingades Serzh Sargsyan bort från makten i Armenien efter omfattande protester. Till ny premiärminister valdes Nikol Pashinyan. Händelserna har kallats för ”sammetsrevolutionen”. Att förändringen, ännu så länge, gått fredligt till är något som omvärlden bör tolka som ett steg i rätt riktning.
Det är ännu för tidigt att säga vad förändringen i Armenien kommer att betyda för landet.
Det krävs seger i ett nyval för att oppositionen ska kunna bedriva långsiktig politik. Inte heller vet vi vad det kommer innebära för den långvariga konflikten om Nagorno-Karabach och för Armeniens relationer med Ryssland.
Men förändringen bör inte gå obemärkt förbi. Det finns en hel del som Sverige och EU kan göra för en positiv utveckling.
Den tidigare alliansregeringen öppnade en svensk ambassad i Armeniens huvudstad Jerevan i juni 2014. Sverige bör arbeta mer målmedvetet för en ökad handel. Det kan bidra till utvecklingen både i Armenien och i andra delar av Kaukasus.
Armenien är idag starkt beroende av Ryssland och därtill utsätts man för blockad från Turkiet och Azerbajdzjan.
Ju fler länder som engagerar sig, desto större möjligheter får också Armenien att välja sin egen väg för framtiden.
Landet är ett av sex länder i EU:s östliga partnerskap, ett samarbete som Sverige alltid varit pådrivande för att stärka. Om EU:s politik gentemot våra samarbetsländer i öst ska innebära något i praktiken måste man också öka tillträdet till europeiska marknader och öka investeringarna i länder där man ser att förutsättningarna finns för en konstruktiv utveckling.
Samtidigt kan vi notera att protesterna i Armenien i april–maj oroade den hårdhänta regimen i grannlandet Azerbajdzjan.
Även om länderna är dödsfiender på grund av den ännu pågående konflikten om Nagorno-Karabach kan demonstrationer i Armenien trigga fram protester också i Azerbajdzjan. Det har att göra med det omfattande förtrycket i Azerbajdzjan och den djupt korrupta statsledningen. Mitt under protesterna i Armenien aviserade regimen i Azerbajdzjan att man ska införa höjda böter och hårdare straff mot demonstranter och upp till 30 dagars arrest.
Samtidigt var regeringen i Azerbajdzjan snabb att spela ner påståenden om att det pågick truppförstärkningar längs fronten (den så kallade kontaktlinjen) i Nagorno-Karabach. Man var orolig för att nya strider skulle vrida protesterna i Armenien från intern kritik mot regeringen till att handla om nationalistisk enighet om Nagorno-Karabach i stället. Det skulle framställa Baku som krigshetsare, medan armenierna demonstrerade fredligt.
En slutsats av detta är att regimen i Azerbajdzjan är känslig för internationell kritik.
Detta bör noga noteras i den demokratiska världen. Det betyder att tydlig internationell kritik mot de omfattande övergreppen i landet kan öka trycket på statsledningen att lätta på trycket för landets hårt trängda opposition.
Tyvärr har Socialdemokraterna gjort motsatsen till detta.
Regeringen har valt att tona ned kritik mot förtrycket i Azerbajdzjan, och i stället sökt ekonomiskt samarbete med några av de sektorer i den regimkontrollerade ekonomin som är mest förknippade med korruption.
Men i stället för att vräka sig in i korrupta maffiaekonomier där rättsstat saknas bör Sverige använda sin handelspolitik i Kaukasus till utbyte som samtidigt främjar en positiv politisk utveckling i regionen.
Hur Armenien kommer att utvecklas de kommande åren är för tidigt att säga. Men Sverige och EU bör göra mer för att bidra till en mer konstruktiv utveckling i landet.
Den nye premiärministern Pashinyan har tidigare gjort uttalanden som är kritiska till Ryssland och det stora beroende Armenien har av Moskva. Samtidigt finns realiteter som inte går att bortse ifrån som innebär att Ryssland kommer att vara en mycket dominerande aktör i södra Kaukasus för lång tid framöver.
Sverige och EU bör fortsätta bygga relationer och utbyte med Armenien.
En viktig orsak till detta är också att armenierna mer än gärna vill ha goda relationer med oss. De är inte fientligt inställda till västvärlden på det sätt som deras tre stora grannar är – Turkiet, Iran och Ryssland.
Fredrik Malm, utrikespolitisk talesperson Liberalerna