Den 2 mars vid tiotiden på förmiddagen utsattes Burkina Fasos huvudstad Ouagadougou för terrorattacker. I en första kom beväpnade män i en bil och försökte ta sig in på franska ambassaden. De hindrades och skottlossning utbröt med specialstyrkor. Fyra angripare dödades när de sprängde sin bil en bit från ambassaden. Några minuter senare exploderade en bilbomb på generalstaben för Burkina Fasos väpnade styrkor, följt av intensiv skottlossning. Attackerna ledde till 16 döda, varav åtta terrorister. Åttio skadades.
Målet för attacken på generalstaben tycks ha varit ett möte mellan höga officerare inom G5 Sahel-styrkan – den anti-terroriststyrka bildad av fem länder i Sahel-regionen (Burkina Faso, Mali, Niger, Mauretanien och Tchad) som med FN-mandat, europeiskt stöd och fransk samordning ska skapa säkerhet i regionen.
Lyckligtvis ombokades mötet till annan ort, för mötesrummet totalfördes.
Till skillnad från tidigare, då målen antingen varit polis och militär i de norra provinserna eller restaurang- och utelivet i Ouagadougou, hade dessa attacker starkt symbolladdade mål: den franska ambassaden och generalstaben.
Dagen efter tog GSIM (Stödgruppen för islam och muslimerna) på sig ansvaret. Gruppen är en koalition under ledning av Iyad Ag Ghaly, en malisk tuareg som de senaste trettio åren spelat en nyckelroll i självständighetsuppror, väpnad kamp och jihadism. Iyad ledde länge sekulära rörelser i norra Mali, men under de senaste sex-sju åren har han och hans anhängare radikaliserats.
GSIM deklarerade att attackerna syftade till att pressa tillbaka G5 Sahel och att straffa Frankrike för en militär operation i norra Mali i februari, då 20 terrorister dödades eller tillfångatogs.Slutligen deklarerade GSIM att Burkina Faso borde återgå till ex-presidentens återhållsamhet och neutralitet.
För burkinierna rörde den sista punkten om i ett öppet sår – att den i en folklig revolution störtade expresident Blaise Compaorés ”neutralitet” skulle vara bättre än ett mer demokratiskt Burkina Faso.
Dagarna innan attackerna hade rättegången mot den Compaorétrogna militärkuppen som genomfördes av expresidentens säkerhetsstyrkor i september 2015 inletts. Kuppen misslyckades mycket tack vare det burkinska folkets fredliga motstånd och efter några dagar med stöd av armén.
Tisdagen den 27 februari stod kuppgeneralerna Gilbert Diendéré och Djibril Bassolé och 80 andra åtalade. Men det var inga stukade generaler som tog plats i militärdomstolen. Med självsäkra leenden och en armada av advokater blev första rättegångsdagen en antiklimax. Försvaret hävdade procedurfel när det gällde rättens sammansättning. Och Diendéré kallade flera generaler som vittnen, vilket i sin tur gjorde det besvärligt att besätta militärdomstolens befattningar.
Diendéré och Bassolé hade goda relationer med Iyad Ag Ghaly. Å ena sidan var Diendéré ansvarig för Compaorés underrättelsetjänst och ansågs vara den mest välinformerade personen i landet. Bassolé å sin sida var utrikesminister i Compaorés sista regering och skötte i praktiken Compaorés fredsmäklande i Mali 2012–2014. På nätet finns flera bilder av dessa tre – Iyad, Bassolé och Diendéré – i glatt samspråk. Vid den tiden, före oktober 2014, var Iyad en flitig gäst i Ouagadougou. Var detta en del av fredsmäklandet som Bassolé var inbegripen i? Eller var det del av Diendérés förmåga att få loss västerländska gisslan som gjorde att Iyad var välkommen?
Fanns det andra motiv, som maffialiknande affärsverksamheter, gisslantagande, vapen- och cigarettsmuggling eller trafficking?
Den burkinska demokratin gör framsteg. Efter att Compaoré störtades har landet genomfört val till nationella, regionala och kommunala församlingar. President Roch Marc Christian Kaborés regering har antagit lagar, utarbetat handlingsplaner, uppvaktat biståndsgivare och initierat satsningar. Men folks förväntningar är också enorma och många besvikna burkinier protesterar allt mer högljutt och organiserat.
Dessutom har säkerhetsproblemen ökat sedan 2015. Attacker i norr och öster parade med attentat i huvudstaden skrämmer investerare och turister. Och de skrämmer burkinierna själva.
Är syftet med attackerna att knäcka demokratin?
I väntan på resultat från de pågående utredningarna om vad som hände och vad som ligger bakom dem är många frågor ännu obesvarade. Men de har alla gemensamt att krisen i Sahel i allra högsta grad angår oss i Europa.
Burkina Faso må vara ett land som de flesta svenskar inte känner till. Men den terror som drabbar den burkinska demokratin har tydliga kopplingar till Europa och Sverige.
1. För det första var den utlösande faktorn för krisen i Mali Gaddafis fall 2011.
2. För det andra innebar Libyens sammanbrott att enorma mängder vapen kom i omlopp.
3. För det tredje är därför ”migrationskrisen” också ett europeiskt ansvar.
4. För det fjärde är det absolut nödvändigt att demokratiska länder och krafter stärks när många länder går i auktoritär riktning.
Sverige ger viktigt och välbehövligt bilateralt utvecklingsbistånd till Burkina Faso och grannlandet Mali. En hel del går till demokratiarbete och mänskliga rättigheter. En annan del går till klimatanpassning eftersom regionen återkommande drabbas av torka och uteblivna regn. Sverige bidrar också med FN-trupp till Mali.
Demokratiseringsprocesserna inger hopp, men det finns orosmoln. I Burkina Faso finns det hela tiden risk för ”en auktoritär backlash”, det vills säga att de demokratiska landvinningarna grusas och friheten kvävs.
Hoppet står till organiserat folkligt motstånd. Under de senaste åren har burkinierna iscensatt en fredlig revolution och gjort motstånd mot en militärkupp samtidigt som civilsamhället blomstrar och demokratiska val genomförs. Det är imponerande.
Terroristattackerna hotar att underminera demokratin. För oavsett om attackerna planeras och genomförs av terrorister med kopplingar till före detta kuppmakare eller ej måste den burkinska demokratin försvaras. Det är bra för Sahel. Och det är bra för Europa. Så även om Burkina Faso länge än kommer att vara relativt okänt för de flesta svenskar kan man med fog hävda att Burkina Fasos sak också är vår.
Sten Hagberg, professor i kulturantropologi vid, Uppsala universitet