I en debattartikel ”Bostadsmur kring trafik olyckligt” (UNT 30/4 2014) framfördes en kritik av nuvarande utbyggnad längs Råbyvägen. Kritiken baserades på ett antal principer som det inte har tagits hänsyn till i kommunens stadsgestaltning. Dessa principer handlar om bostadsområdenas och historiens synlighet i stadsbilden, sammanhängande friytor och grammatisk konsekvens i stadsgestaltningen. Den pågående förtätningen bryter mot nämnda principer varför jag försöker belysa dessa.
Eftersom Uppsala befinner sig i den mest expansiva fasen sedan miljonprogrammet har våra utvecklingsmodeller en extra stor påverkningsgrad på stadslandskapet, vilket ökar behovet av en noggrannare nyansering av våra gestaltningsprinciper.
Jag har intrycket av att det i konsten och idéhistorien genom historien inte bara sker en utveckling eller språng framåt, utan att det också sker en pendling. Ibland blir ivern efter att ställa saker tillrätta så stark att det överkompenseras för tidigare perioders karaktärsdrag. Man låter pendeln svänga tillbaka med för stor kraft. Det skedde enligt de flestas mening under miljonprogrammet då ljus, luft, funktionsseparering och pragmatism etcetera skulle implementeras till det extrema.
Det håller enligt min mening också på att ske i Uppsala i dag. Nu är man inne på att överkompensera för tidigare epokers upplösta rum med hjälp av stadskorridoren som ideal.
Under 1960 och 70-talet separerades trafiken från boendet genom ett hierarkiskt vägnät med trafikmatning utifrån och in. Trafik tilläts sällan genom bostadsområden.
De tidigare för bostäder otänkbara trafikkorridorer, skall alltså nu täckas med just bostäder.
Stadsgatan blir typolologi för trafikleden. Man vill att Uppsalas viktigaste trafikrörelser skall ske längs stråk. För stråken har man bestämt sig för en gemensam bebyggelsetypolologi. Varför måste stråket bestämma typologin? En gata går ju genom ett område eller mellan olika områden. För mig förefaller det märkligt att ”stråket” skall markeras till den grad att det suddar ut allt annat sammanhang. Nu behöver utvecklingen ett större fält av idéer.
För att matcha stadsrummens skiftande egenskaper behövs en rik palett i gestaltningen.
Med denna artikel vill jag visa ett av flera andra möjliga alternativ till det etablerade tankesättet. Här illustreras just Råbyvägen från Tycho Hedéns väg till von Bahrska häcken. I princip handlar detta också om övriga områden, där det planeras för ett byggande längs trafikstråk, såväl bostadsområden som parker.
Förslaget består av ett arrangemang av punkthus i par. De är ordnade så att de bildar öppna gårdar och möjliggör passager mellan gårdarna.
I bottenvåningarna som har extra våningshöjd, tillrättaläggs för verksamheter. I de andra våningarna primärt bostäder. Byggnadsvolymernas sammansättning stimulerar till djupa och varierande vyer med olika perspektiviska lager från gatan, gårdarna och lägenheterna. Man ser byggnader som dyker upp bakom och över de närmare. Deras placering längsmed gatan definierar gaturummet. Eftersom dessa punkthus har ett förhållandevis litet fotavtryck på marken, harmoniserar de ändå med befintlig skala även om de föreslagna husen är avsevärt högre.
Höjdvariationen bryter ned skalan och ger en rikare upplevelse av området som helhet.
Gårdarna mellan husen är något upphöjda, vilket gör att de är mer skärmade från gatan och ger en privat känsla samtidigt som man från gatan kan se förbi mellan husen. Under gårdarna finns parkering.
I mitten av området etableras en torgbildning, accentuerat av fyra högre och tillbakadragna byggnader vilka tillsamman bildar ett öppnare uterum. Som nämnt i artikeln representerar dessa skisser bara en av flera tänkbara idéer. Det skulle vara spännande om fler ville bidra med tankar och skisser på Råbyvägen och de övriga miljöerna i Uppsala. Vi behöver ha ett mer aktivt förhållningssätt till och diskutera arkitekturen runt oss eftersom den är så påtaglig i vår verklighet. Vi befinner oss innanför den hela tiden.
Jonas Sjögren, Arkitekt SAR/MSA