Unescos internationella dag för tillgång till information uppmärksammas i dag för första gången. Tillgång till information är avgörande för att vi ska kunna förstå världen, minnas historien och lära av den. Innehållet i arkiven är därför viktiga, vilket också kan göra dem politiskt laddade.
Av tradition har vi betraktat dokument och samlingar som nationella angelägenheter; dokument visar på vår historia och händelser i vårt land. Men frågan är om vi kan, och ska, fortsätta att se dem på samma sätt i vår allt mer globaliserade värld?
Under 1990-talets krig på Balkan – då det skedde medvetna attacker mot arkiv och bibliotek – myntades uttrycket ”memoricide” för medveten förstörelse av dessa så kallade ”minnesinstitutioner”.
Nyligen prövades för första gången i Internationella brottsmålsdomstolen, ICC, i Haag ifall medveten förstörelse av kulturarv är att betrakta som krigsbrott. Den förstörelse det handlade om i Haag gäller Unescos världsarv Timbuktu, Mali.
Det sena 1900-talets stora förändringar i Öst- och Centraleuropa aktualiserade krav på återlämnande av arkiv när stater upplöstes. Förhandlingarna om återlämning var hårda och ledde vanligtvis ingenstans. Unesco lanserade då begreppet ”gemensamt arv” för att visa att det legala och historiska värdet av arkiv och dokument skulle gå förlorat om de delades. För att arbeta vidare med konceptet ”gemensamt arv” startade Unesco år 1992 Världsminnesprogrammet (Memory of the World) – Unescos program mot ”kollektiv minnesförlust”.
Syftet med programmet är att öka uppmärksamheten på det skriftliga kulturarvets värde, bland annat genom ett register över världens förnämsta dokument, arkiv och samlingar. Idag ingår över 300 dokument och arkiv i registret: unika medeltida handskrifter, Beethovens femte symfoni, slavregister, arkivet vid Tuol Slengs museum om Pol Pots folkmord i Kambodja, liksom arkiv gemensamma för flera länder som Radziwi??arkiven i Vitryssland, Litauen, Polen och Ryssland, och enskilda dokument som Anne Franks dagbok.
Trots att det i dag finns en ökande medvetenhet om att dokumentarv är relevant och viktigt att bevara, är arkiven samtidigt politiskt laddade; i Ryssland är arkivmyndigheten numera ställd direkt under presidenten.
Att en samling förs in i registret innebär inte att Unesco tar ställning ”för” en viss historisk händelse, det är dokumentet som är intressant. Beslut om att föra in dokument i registret för Unescos världsminnesprogram kan också visa på stora spänningar mellan länder.
Ett aktuellt exempel på vad som kan hända är att Kina och Sydkorea vill att andra världskrigets dokumentarv – om Nanjingmassakern, och om de så kallade "tröstekvinnor" som den japanska armén använde sig av – ska föras in i registret. Japan är emot detta.
Att manuset till Karl Marxs Kapitalet finns i registret har också väckt bestörtning i vissa kretsar.
Från svensk sida anser vi att det är avgörande för programmet att registret tillräckligt väl också visar de negativa aspekterna av historien. För att motverka global minnesförlust måste vi minnas alla delar av historien.
Sverige har sex samlingar i Unescos internationella register: Silverbibeln, arkiven efter Ingmar Bergman, Astrid Lindgren, Alfred Nobel och Emanuel Swedenborg, samt Stockholms stadsarkivs byggnadsritningar. Nyligen nominerades Dag Hammarskjölds arkiv av Kungliga biblioteket. Sverige borde också nominera dokument och samlingar kring smärtsamma minnen till det internationella registret för att visa att vår historia också har mörka sidor, som inte får glömmas.
Unescos världsminnesprogram ger oss en unik möjlighet att visa att det skriftliga kulturarvet är minst lika relevant och värt att bevara som byggnader, tavlor och statyer, men också hur stor betydelse det har för att bygga identitet, skapa förståelse och samhörighet över gränserna – och för att råda bot på kollektiv minnesförlust.
Mats Djurberg
Generalsekreterare, Svenska Unescorådet
Björn Jordell
Före detta riksarkivarie, ordförande i kommittén för Unescos Världsminnesprogram i Sverige