De oegentligheter som dominerade valprocessen i tidigare val i Azerbajdzjan har minskat drastiskt, till stor del tack vare många reformer som implementerats under senare månader och år. Över 2 000 kandidater inklusive hundratals medlemmar av oppositionen registrerades, och oppositionen fick även tillgång till större möjligheter att föra fram sitt budskap genom tv-tid och valmöten. I över 80 procent av valdistrikt som undersökts stämde de officiella resultaten med vallokalsundersökningar sponsrade av det amerikanska biståndsorganet USAID.
Naturligtvis kvarstod många problem, de flesta typiska för postsovjetiska stater. Till exempel gynnar valkommissionernas struktur fortfarande regeringsmakten, och det styrande partiets kandidater hade stora fördelar i valkampanjen inte minst i mediebevakningen. Särskilt på landsbygden utövade lokala potentater påtryckningar mot både kandidater och väljare, och rösträkningen var problematisk i över en fjärdedel av valdistrikten. I vissa distrikt förekom rent valfusk i samband med rösträkning och/eller i valnämndernas röstprotokoll På vissa platser kastades oberoende valövervakare ut. Oppositionen anklagar regeringen för valfusk. President Ilham Alijev lovade redan dagen efter valet att utreda, och i flera valdistrikt har resultaten redan ogiltigförklarats. Detta är centralt för att stärka valens legitimitet.
Azerbajdzjan har en lång reformväg framför sig innan landet blivit en fulländad demokrati. Men trots alla problem har Azerbajdzjans folk aldrig tidigare haft större möjlighet att påverka utgången av ett parlamentsval. Samtidigt med berättigad kritik behöver Azerbajdzjan därför uppmuntran och stöd i sin reformprocess.
Azerbajdzjan är ett land som slits mellan jämnstarka krafter för diktatur respektive för demokratisering. Olikt Georgien och Ukraina finns ingen stark oppositionsrörelse med karismatiska ledare och folklig förankring. I stället är det inom statsmakten som de största hoppet för en positiv utveckling finns. Det gamla gardet som sitter kvar sedan sovjettiden motsätter sig reformer. Samtidigt blir en växande grupp yngre beslutsfattare med västlig utbildning allt starkare. Den 44-årige presidenten har blivit alltmer populär tack vare de ekonomiska reformer som genomförts. Hans makt är dock ännu begränsad av de rika, korrupta och inflytelserika oligarker som kontrollerar delar av staten. De reformvänliga krafterna behöver stöd i sin utdragna men tysta maktkamp mot det gamla gardet.
Valet i Azerbajdzjan har även en större regional betydelse. Fram till 2003 stod demokratiseringsprocessen i forna sovjetstater stilla. Många länder sjönk djupare i korruption och diktatur. Så kom sammetsrevolutionerna i Georgien 2003 och Ukraina 2004. Många trodde nu att maktskifte genom fredliga revolutioner var det enda sättet att bryta korrupta diktaturers grepp om makten. Men revolutionernas eftersmak har skapat skepsis. I mars 2005 genomfördes en karbonkopia av den ukrainska revolutionen i Kirgizistan, som lyckades ta makten från den korrupte presidenten Akajev. Men den kirigisiska revolutionen präglades av kaos och plundring som skadade landets ekonomi. De nya makthavarna visade sig snart lika korrupta som de gamla, och landet destabiliserades. Sju parlamentsledamöter har mördats sedan mars, och den organiserade brottsligheten har stärkt sitt inflytande på politiken. Detta och den ukrainska regeringskrisen har fått allt fler att tvivla på sammetsrevolutionernas kraft.
Den måttliga framgången i Azerbajdzjan visar att förändring i forna sovjetstater faktiskt kan ske genom evolution och inte bara genom revolution. Med den rätta blandningen av uppmuntran och kritik, eller morötter och piskor, kan västliga stater och organisationer, som Europarådet, driva på denna förändring. Avgörande är att vi i väst sätter realistiska mål. Azerbajdzjan kan inte från dag till annan skapa den demokratiska kultur som Sverige tagit århundraden att utveckla. För högt ställda krav ? och särskilt den västliga tendensen att som i EU:s förhandlingar med Turkiet kontinuerligt flytta målstolparna ? underminerar de positiva krafterna och stärker det gamla gardet. Ambitionen måste vara att genom att se till att varje val blir bättre än det förra, stärka de reformvänliga krafterna i staten. Dessutom måste även mellan valen arbetet med att bygga en rättstat, stödja bildandet av en fredlig och demokratisk opposition, samt integrera landet i europeiska samarbetsstrukturer fortgå kontinuerligt.
Göran Lindblad
Riksdagsledamot (m), medlem i Europarådets parlamentariska församling
Svante Cornell
Programmet för Sidenvägsstudier, Uppsala Universitet
Båda var observatörer vid parlamentsvalet i Azerbajdzjan
Riksdagsledamot (m), medlem i Europarådets parlamentariska församling
Svante Cornell
Programmet för Sidenvägsstudier, Uppsala Universitet
Båda var observatörer vid parlamentsvalet i Azerbajdzjan