Vi stakar ut en politik som ska leda till fler jobb och ökat välstånd. Det är resultat som skiljer sig från vad alliansen åstadkommit.
I ett inlägg i UNT (27/1) utbrister den borgerliga alliansminoriteten i Arbetsmarknadsnämnden att det är slut på deras version av en så kallad arbetslinje. Och ja, det stämmer att vi gör upp med deras arbetsmarknadspolitiska försök, just för att det inte fungerat.
Arbetslinjen i form av aktiva insatser i stället för passivt kontantstöd har alltid varit en central del av en väl fungerande statlig arbetsmarknadspolitik. Det är ingen uppfinning av den borgerliga alliansen. Dock finns en avgörande ideologisk skillnad i hur arbetslinjen utformas. Den inriktning som varit bärande för den svenska modellen har byggt på en aktiv arbetsmarknadspolitik som stödjer individer i omställningen från utkonkurrerade gamla branscher, till den framtidsinriktade expanderande delen av ekonomin. Väsentliga delar har varit aktivt omställningsstöd och en väl fungerande arbetslöshetsförsäkring, så individer kan och vågar byta arbete utan att tvingas söka socialbidrag. Denna politik har tjänat Sveriges utveckling väl och har haft som utgångspunkt att människor kan och vill arbeta för att göra nytta och ingå i ett socialt sammanhang.
Alliansen har under åtta år prövat en tolkning av arbetslinjen där utgångspunkten i stället har varit att människor är för lata för arbete och behöver piskor snarare än stöd och aktiva insatser.
De bärande beståndsdelarna har varit drastiskt sänkta ersättningsnivåer i a-kassan, kraftigt differentierade medlemsavgifter till a-kassorna, jobbskatteavdrag och kraftiga subventioner av lågproduktiva arbeten inom tjänstesektorn genom till exempel RUT-avdrag och sänkt restaurangmoms. Jobbskatteavdragen har införts på rad, för att försöka öka drivkrafterna för arbetslösa att ta jobb.
Inget av detta har fungerat. Arbetslösheten nationellt är högre än när alliansen tillträdde och framförallt långtidsarbetslösheten, och arbetslösheten bland unga fortsatt hög.
Antalet arbetslösa i fas 3 slår rekord. Socialbidragskostnaderna i kommunerna har ökat, och arbetslöshet är främsta orsaken till detta.
Sammantaget kan vi instämma i alliansens lite uppgivna slutsats: arbetslinjen i alliansens tappning har nått sitt slut. Den har inte fungerat.
Som ett lokalt bevis på att alliansens arbetslinje inte fungerade i den statliga arbetsmarknadspolitiken införde den förra alliansmajoriteten i kommunen en satsning på tillfälliga ettåriga kommunala anställningar. Syftet med dessa anställningar är enkelt: att fler ska uppnå arbetsvillkor och medlemsvillkor för att kunna kvalificera sig för att komma in i a-kassesystemet. Men eftersom anställningarna är tillfälliga och tidsbegränsade till ett år, finns det inga eller små chanser till fortsatt anställning på samma arbetsplats och insatsen har i stor utsträckning blivit ett sätt att vältra över kostnaden för arbetslösa från kommunens försörjningsstöd till a-kassan. Det bästa sett ur individens synpunkt vore att från början kunna få en anställning inom ett yrke hos en arbetsgivare där det också finns en chans till fortsättning och fast anställning. Och då närmar man sig den typ av åtgärder som arbetsförmedlingen ansvarar för inom ramen för den statliga arbetsmarknadspolitiken.
Kommunens insatser har därmed inte varit ett tillräckligt effektivt tillskott till den samlade arbetsmarknadspolitiken utan i för stor utsträckning en kompensation för brister i den nationella politiken.
Kort sagt, det alliansen har slagit sönder med ena handen har de försöka lappa ihop med den andra.
Lösningen är inte att fortsätta låta kommunen kompensera för alliansens brister i deras arbetslinje. Lösningen är i stället att ändra på inriktningen på arbetsmarknadspolitiken från regeringen, vilket även är på gång. Tyvärr har detta tillfälligt hindrats på grund att regeringens budget röstades ned i riksdagen av alliansen och ett tillskott på 500 miljoner kronor till Arbetsförmedlingen uteblev.
Vi har nu fått ta över kommunen med en ekonomi i kärvt läge. Kommunen har flera år i rad haft ett underskott som endast klarats med tillfälliga intäkter. Detta innebär att vi måste prioritera vad som ytterst är kommunens ansvar. Anställningsstöd med olika former av lönesubventioner är ett ansvar för Arbetsförmedlingen. Inte i första hand ett kommunalt åtagande. Däremot är försörjningsstöd, eller socialbidrag som det ofta kallas, ett absolut ansvar för kommunen.
Kommunens försörjningsstöd har uppvisat underskott under flera år.
Det innebär att andra verksamheter, till exempel vuxenutbildning och kommunala arbetsmarknadsinsatser, har tvingats vara återhållsamma för att vara med och finansiera dessa underskott. Därför finns det goda skäl för den resursförstärkning på 16,3 miljoner kronor som nämnden fått av kommunfullmäktige för att göra budgeten för försörjningsstöd mer realistisk. Alliansen kritiserar oss för detta tillskott. Men vad de inte verkar vilja förstå är att det, med rätta, finns en tvingande lagstiftning som säger att kommunen har det yttersta ansvaret att bistå människor med försörjning om inga andra möjligheter finns. Det är den enskildes rättighet och inget en kommun kan välja bort.
Mot bakgrund av det läge som vi får överta från alliansen tvingas vi till hårda prioriteringar innan vi hunnit återskapa en sund balans i kommunens ekonomi. De välfärdsanställningar som finns kvar ska sikta på placeringar hos arbetsgivare där möjlighet till fortsatt anställning kan finnas.
Därtill kommer vi att arbeta mer med dem som står långt från arbetsmarknaden och avsätter bland annat mer resurser till arbeten för personer med funktionsnedsättning.
Vi ökar även resurserna till feriearbete för ungdomar. Det är ett ansvar som tydligt faller på kommunen. De som står nära arbetsmarknaden måste få hjälp från Arbetsförmedlingen som har ansvaret för arbetsmarknadspolitiken.
Ulrik Wärnsberg
ordförande (S) arbetsmarknadsnämnden
Tobias Smedberg
förste vice ordförande (V) arbetsmarknadsnämnden
Sanna Selberg
ledamot (MP) arbetsmarknadsnämnden