För att vetenskapen ska kunna fullgöra sin grundläggande uppgift att förklara och förstå världen måste den stå fri från politiska krafter. Men i Sverige går utvecklingen i motsatt riktning, mot större politisk styrning och mindre inflytande för akademikerna själva. En kritisk gräns har överskridits i och medatt Sverige nu flagrant bryter mot Unescos principer för vetenskapens självständighet. Den tillträdande regeringen har en viktig och akut uppgift i att informera sig om läget och formulera åtgärder för att åteskapa och skydda den akademiska friheten.
Ett tillstånd där politiska krafter får diktera vetenskapens slutsatser är oförenligt såväl med vetenskapens grundläggande principer såväl som med ett öppet demokratiskt samhälle. Att det leder till ett stagnerande samhälle är en av lärdomarna man kan dra ur Sovjetunionens fall där vetenskapsmän tvingades verka under en statsideologisk tvångströja.
För att förebygga att det händer igen har internationella organisationer som FN-organet Unesco ställt upp grundläggande principer för hur akademin ska förvaltas (”Recommendations concerning the status of higher-education teaching personell”, 1997). Medlemsländerna och deras högskolor förpliktar sig att göra allt för att dessa principer ska uppfyllas. Där ingår exempelvis en hög grad av autonomi och kollegialt styre där tanken är att vetenskapen själv är mest kompetent att avgöra vad som är bra vetenskap, vilka nya forskare som är mest kompetenta och därför ska rekryteras och så vidare. Vetenskapens självständighet är både ett vaccin mot totalitära krafter och otillbörligt politiskt inflytande och samtidigt en garant för hög kvalitet inom utbildning och forskning.
Det är dessa principer som Sverige nu flagrant bryter mot. En aktuell studie gjord av statsvetare vid Uppsala universitet visar att av tio granskade högskolar nästan alla valt att nedmontera det kollegiala styret.
Lärare och forskare väljer inte längre sina egna chefer, som sedan efter mandatperioden återgår till forskar- och lärarrollen. Kollegiala organ, om de ens finns kvar, är inte längre beslutsfattande utan endast rådgivande.
I flera fall har självstyret helt avskaffats. Det gäller till exempel Luleå tekniska högskola och Malmö högskola. Linnéuniversitetets rektor har i medierna öppet tagit avstånd från Unescos regler. Även universitet som Göteborg med längre akademisk tradition ligger illa till. Det kan därför betraktas som säkerställt att Sveriges forskningspolitik inte längre är i fas med den internationella standard som råder på området. Självstyret har ersatts av ett rektorsvälde, där rektorn utser cheferna och regeringen behåller kontrollen över vem som blir rektor. Därmed ökar den politiska och ideologiska styrningen, på vetenskapens bekostnad.
Att hotbilden är reell illustreras av ett aktuellt fall som uppmärksammades i media där en minister i ett regeringsbrev dikterade de slutsatser som forskarna vid Sveriges lantbruksuniversitet skulle presentera som sanna vid en konferens i Brasilien.
Det gällde att stärka bilden av Sverige internationellt genom att påstå att den svenska förvaltningsmodellen för jordbruk är överlägsen andra länders modeller, en slutsats som forskarna själva betrakade som ogrundad och etnocentrisk. Forskarnas roll blev att sätta vetenskapens stämpel på en tes som politiken på förhand bestämt är sann. Det hela drevs till det absurdas gräns när forskarna även måste medverka i en reklamfilm för den svenska modellen.
I linje med denna utveckling kunde den organisation som vi själva representerar, Academic Rights Watch, under 2013 dokumentera ett stort antal kränkningar av akademikers yttrande- och meddelarfrihet (www.academicrightswatch.se). Professorer var en gång i tiden oavsättliga och kunde uttrycka även obekväma och politiskt inkorrekta uppfattningar, och därmed effektivt korrigera de värsta politiska felstegen. Men i den nya managementideologins värld har de ingen speciell status, utan av dem krävs framför allt lojalitet mot högskolans ”varumärke”. Även på denna punkt strider politiken mot Unescos regler där akademikers yttrandefrihet framhålls som central.
Ingen som satt sig in i läget kan längre tro att regering eller högskolor gjort allt för att uppfylla Unescos principer. Tvärtom inriktar de sig på att omstrukturera forskning och utbildning efter politiska och ideologiska intressen.
I detta ligger en nästan ofattbar klåfingrighet och brist på respekt för vetenskapen och för internationella organ. Det är oroande att svenska universitet och högskoler nu väljer att isolera sig internationellt. Det reser frågetecken inte bara kring den svenska demokratins utveckling, utan även kring kvaliteten hos svensk forskning och undervisning.
Frågan är central för Sveriges framtid. Vi vill därför uppmana tillträdande regering att informera sig om läget och redovisa sin syn på vilken politik den vill driva för svensk högre utbildning och forskning. Och, inte minst, ange hur man ser på det svenska vägvalet att bryta med Unescos principer om vetenskapens självstyre.
Jens Stilhoff Sörensen
universitetslektor i globala studier vid Göteborgs universitet och forskare
vid Utrikespolitiska Institutet
Erik J Olsson
professor i teoretisk filosofi vid Lunds universitet