Det var den 29 december, en fredag, som Sirius meddelande att Olle Gabrielsson hoppat av sitt uppdrag som huvudtränare för seniorlaget.
Nyheten briserade med kraft.
Vad hade hänt? Hade Gabrielsson fått sparken? Var det osämja mellan spelarna och huvudtränaren eller var klubben missnöjd med resultaten?
Ingenting av detta visade sig stämma.
Olle Gabrielsson tog beslutet helt på egen hand. Efter ett samtal med klubbchefen Jimmy Helmersson fick han frågan: Hur mår du egentligen?
– Bandyn började äta upp mig mer och mer. Det enda stället där jag kunde släppa bandyn var på jobbet, i skolan.
Beslutet att lämna Sirius och bandyn kom i princip över en natt. Men det var inte där och då som allt hände – det började tidigare än så. Mycket tidigare.
– Jag kunde inte släppa bandyn någon gång under november och december. Det låg på 24 timmar om dygnet, berättar Olle Gabrielsson.
Allt det positiva, som elitidrott ändå för med sig, förbyttes till grubblerier.
– Enda gången jag lyckades hitta energi var under träningar och matcher. När jag kom hem var jag helt slut. Jag blev mer och mer apatisk.
Familjen blev lidande och Olle Gabrielsson insåg att allt inte stod rätt till.
– Jag var på väg åt fel håll. Åt väldigt fel håll, säger han.
Gabrielsson jobbar som gymnastiklärare och vet hur man ska hantera stress, men det hjälpte inte. "I teorin har jag stenkoll på hur man ska göra och inte göra."
Men verkligheten var något helt annat.
Utåt sett – kring Sirius bandylag – märktes inte mycket av Gabrielssons tillstånd. Han var förstås pressad efter förluster, men det är alla tränare. Ibland var han lycklig, som efter segern mot Tillberga borta, ibland besviken och vissa gånger förbannad och kanske till och med uppgiven.
Men allt detta hör till. Det är så det är på elitnivå. Absolut inget konstigt.
Men med facit i hand kanske Sirius förlorade för många matcher och ibland med för stora siffror, för att det skulle vara hälsosamt.
– Jag vet inte ... Det är klart att resultaten påverkade mig. Men samtidigt låg vi (Sirius) där vi var rankade, runt tionde plats. Jag upplever att omvärlden ställde höga krav. Vi var faktiskt tionderankat, säger Gabrielsson.
Det är förstås oerhört svårt att säga hur mycket resultaten påverkade Gabrielsson och det faktum att han till slut gick rakt in i väggen.
Trots alla varningssignaler, som började komma redan i november, så körde Olle Gabrielsson på som vanligt. När det väl tog stopp, så tog det tvärstopp.
Det var ingen lång och mjuk bromssträcka.
– Jag hade inga planer för det här. Vi pratade om att förlänga kontraktet över nästa säsong.
När Gabrielsson fick frågan om att skriva nytt kontrakt över 2018/2019 så svarade han varken ja eller nej. Han svarade att han "kände sig trött" och att han inte visste om han hade kraften ...
Det var då som klubbchefen Jimmy Helmersson på allvar började förstå att det var något som var fel.
När det närmade sig jul var Olle Gabrielsson mentalt frånvarande – i sitt hem. Det var bandy i hans huvud. Grubblande. Dygnet runt.
– Jag funderade över hur kallt det kunde bli i Kalix eftersom vi skulle åka dit för att spela match på annandagen. Det var bandy hela tiden, varje minut.
Det var under den här tiden som Gabrielsson fick frågan av Jimmy Helmersson: Hur mår du egentligen?
– Jimmy förstod, han har ju gått igenom en lång sjukskrivning för just det här. Jag orkade inte längre, säger Gabrielsson.
Vid den här tiden var julen över och nyårsafton närmade sig.
Det var då, den 29 december, som Sirius skickade ut pressmeddelandet där man berättade att Olle Gabrielsson inte längre är tränare för a-laget.
– Det blev några omtumlande dygn. Det var ju inte det här jag hade tänkt mig. Jag känner starkt för Sirius, för spelarna och för ledarna. Jag har brottats med dåligt samvete, jag ville inte att det skulle bli så här ...
När Gabrielsson hade tagit beslutet att lämna bandyn så kom också frågorna och svaren från de närmaste, från familjen.
Den sexårige sonen tyckte att det var jättetråkigt att pappa skulle sluta i Sirius och den treåriga dottern har frågat: ska du på bandy i dag pappa. Frun berättade om saker som hade hänt under hela den här perioden.
– Jag hade glömt bort saker och var inte närvarande, säger Gabrielsson.
Nu har det alltså gått över en månad och Gabrielsson mår bättre.
– Men jag är inte återställd, det kommer att ta ett tag till. Jag har försökt att varken läsa om bandy eller titta på bandy, det bara triggar igång mig.
Han har inte ens skjutsat sonen till bandykul på Studenternas. Att bara åka dit, till arenan, skulle bli för jobbigt.