Vad fan får jag för skatten, frågade Östling när det visade sig att han och hans hustru ägnat sig åt skatteplanering via ett bolag på Malta. Informationen finns i den så kallade Paradisläckan där journalister från en rad länder och medieföretag granskat hur personer med mycket stora inkomster eller förmögenheter försöker minimera sin skatt.
En möjlighet är att inte kommentera alls. Östlings uttalande är för dumt, och dessutom har han retirerat. Men hans ordval illustrerar samtidigt en attityd som är ganska utbredd – och fullständigt osaklig.
Kanske satir är bättre? Många politiskt intresserade har skrattat åt en gammal valfilm från 1954, Skattefria Andersson med Stig Järrel som den skattetrötte Andersson och en rad andra av tidens bästa skådespelare i övriga roller. Filmen gjordes av Socialdemokraterna och visades på biograferna på det sätt som ingick i valrörelserna på 50-talet. Succén var given och också väljare som föredrog andra partier förstod budskapet.
Herr Andersson tycker alltså att det är helt poänglöst att betala skatt. I en dröm, som snart blir en mardröm, går hans önskan en dag i uppfyllelse. Drömmen och dagen börjar med att han måste borra en egen brunn till morgonkaffet, eftersom vattnet stängts av. Barnens skolbuss kör förbi så Andersson får själv köra barnen till skolan – över ett rapsfält, eftersom han inte får använda vägarna. Barnen släpps förstås inte in i skolan – Andersson betalar ju ingen skatt. Längre fram i filmen får Andersson till och med skaffa ett eget luftvärn, eftersom han inte bidrar till landets försvar.
Pedagogiken var lika enkel som drabbande – för att vi ska kunna känna att vi står på egna ben i livet så behövs också ett fungerande samhälle som vi alla måste bidra till, bland annat över skattsedeln. Leif Östling kan, precis som alla andra, hitta filmen med en enkel sökning på nätet.
I sanningens namn ska också sägas att Leif Östling betalar stora summor i skatt i Sverige, och att den skatteplanering som han ägnat sig åt sannolikt inte är olaglig. Skälen till att välbeställda personer ägnar sig åt skatteplanering kan också vara mer sammansatta än bara en önskan att själv betala så lite skatt som möjligt.
Men det hjälps inte. Östlings attityd till beskattning som princip är bara pinsam. Det gäller också hans reträtt.
Jag menade bara att ”jag personligen” använt välfärdssystemen mycket lite, säger han. Och det kan väl vara sant – men skatten går ju till så mycket mer: försvar, polis, högre utbildning (Östling har två svenska universitetsexamina) och annat. Riktig skattedebatt handlar om hur skattepengarna används, om regler och skattesatser och om konsekvenserna för samhällsekonomin av olika principer för skatteuttaget – inte om att skatten skulle vara onödig.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör