Postnord har under lång tid haft stora bekymmer med försvunna eller försenade leveranser av brev och paket. Till råga på allt visar den svensk-danska jätten nu dessutom miljardförluster. Som delägare måste svenska staten kräva bättring. Dels för att skattebetalarna förlorar pengar varje dag, men dels också för att en fungerande postgång är ett viktigt kitt i ett land. Uteblivna leveranser blir i längden mycket kostsamma både för enskilda och för företag.
Näringsminister Mikael Damberg (S) gav i tisdags ett ultimatum till Postnord. Till i början av april ska man ha kontroll på ekonomin och dessutom skärpa kvaliteten avsevärt. Post- och Telestyrelsen ska under mars skicka ut anonyma försändelser och sedan utvärdera leveranssäkerheten. Damberg agerar skarpt, men senfärdigt med tanke på att problemen på Postnord varit kända länge innan de blev akuta i somras.
Ingen kris i ett statligt företag utan att regeringar skyller på varandra. ”Jag har ju ärvt ett äktenskap som Maud Olofsson ingick och har begärt fram alla papper på bordet”, sade också näringsministern. Damberg företräder alltså ett parti som i regeringsställning både köpt och sålt tyskt brunkol. Och efter två och ett halvt år i regeringen vill han informera sig om vad den där postaffären med Danmark 2009 egentligen gick ut på.
Posten, sedermera Postnord, är ett typexempel på statligt ägande i konkurrensutsatta branscher. Så länge allt löper på och vinsten levereras plikttroget, är staten en synnerligen passiv ägare. Styrelser och företagsledningar gör som de vill. Sedan, när mutaffärerna i Azerbajdzjan, bankexpansionen i Ryssland eller energiaffärerna i Nederländerna exponeras för allmänheten agerar man yrvaket och upprört, trots att man har sig själv att skylla. Vad har ni gjort? Alla papper på bordet!
Den självklara ståndpunkten är den som alliansregeringen hade vid tillträdandet 2006, att minimera det statliga ägandet. Då hade man sex företag på försäljningslistan, med SAS blev det sju några år senare. Alla såldes inte, men sammanlagt gjordes ändå affärer som gav 160 miljarder till statskassan. Vin & Sprit var den största enskilda affären. Det kan tyckas klokt att staten inte ska sälja vodka, men försäljningen fick stark kritik från den dåvarande oppositionen.
Med färre företag på listan skulle regeringen kunna ägna större kraft åt ägandet i företag med samhällsviktiga funktioner, som posten och energin. Då bör direktiven vara så få affärsäventyr som möjligt, även om de i förstone verkar kloka. Vattenfall levererade 25 miljarder i vinst varje år under lång tid, så vad kunde gå fel? Väldigt mycket, skulle det visa sig.
Nordiska samarbeten borde fungera väl, men både SAS och Postnord visar att det finns komplikationer som är svåra att förutsäga. Det viktiga för regeringen nu är inte bara att reda ut posthärvan, utan att man också lär sig något av den.