Black Coffee är inte vilket kafferep som helst. Det är till för svarta personer, eller ”rasifierade” som de kallar sig.
Att rasifieras betyder att man i möten med andra människor tillskrivs vissa egenskaper utifrån sin hudfärg, och det händer oss alla.
Vissa drabbas dock hårdare än andra, eftersom fördomarna mot dem är så starkt negativa. Självklart kan det då vara skönt att få träffa personer som utsätts för samma sak, för att dela sina erfarenheter och tanka kraft.
Detta är absolut inget att bråka om.
Ändå är Black Coffee ett mycket tveksamt arrangemang, liksom det separatistiska möte för "rasifierade" som Socialdemokratiska ungdomsförbundet arrangerade nyligen. Det beror på glidningen som uppstår när man slutar tala om rasifiering som något som händer en utifrån, och istället börjar prata om att vara rasifierad, det vill säga en fast identitet som dessutom snävats in och underförstått nu bara omfattar personer med mycket pigment i skinnet.
Vips är man då tillbaka i just det tillstånd som man från början sade sig vilja bekämpa, nämligen idén om att människors hudfärg definierar vilka de är. Separatismen handlar därmed inte längre om enstaka träffar för att diskutera gemensamma erfarenheter, utan blir till ett permanent avgrundsdjup mellan ett ”vi” och ett ”dem”; en självvald segregation.
Så kan Araia Ghirmai Sebhatu, som grundat Black Coffee, stå i SVT Opinion Live och försvara detta med att "vi är redan vi och dem", och säga att poängen med dessa möten just är att ”ta separatistiskt avstånd”. Det vill säga: Detta handlar inte om att försöka förändra samhället, utan om att fjärma sig från det.
Inte undra på att nynazisterna jublar.
”När SSU erkänner ras som fundament och öppet står upp för separatism baserad på ras, så är det inte långt kvar innan gemene vit svensk vågar tänka att han eller hon också har en sådan gemenskap”, skriver exempelvis Svenska motståndsrörelsens förra ledare, Magnus Söderman, på en högerextremistisk sajt.
Och han har ju helt rätt.
Det är heller ingen principiell skillnad på honom och hans idéer om att ”raserna” ska leva åtskilda, och de ”rasifierade” som i andra sammanhang skrävlar om att de aldrig skulle vara tillsammans med någon som har en annan hudfärg, eftersom vita är för olika dem själva och dessutom inte förstår någonting.
Vissa ser förmodligen detta mest som en kokett lek. Men det är farligt när den här sortens tankegods legitimeras, framför allt då för dem som drabbas allra hårdast av rasifiering – nämligen de personer med mörk hy som inte kan göra sig till talespersoner för en hel grupp människor, ens om de skulle vilja ta sig sådana friheter, eftersom de inte har någon röst i den offentliga debatten till att börja med.
Att använda krångliga termer som ”separatism för rasifierade” är bara onödigt förvirrande. Hudfärgsbaserad segregation har ju nämligen redan ett namn. Apartheid, kallas det.
Lisa Magnusson
Vik ledarskribent