Hon växte upp i Uppsalastadsdelen Petterslund. Både farfar och pappa var tegelmästare vid tegelbruket Vaksala Nya, och dit sökte sig gärna luffarna när höstkylan satte in. Som barn undrade hon vart de gick när de gav sig i väg med sina ryggsäckar. Mötena var positiva:
– De läste sagor för mig ur en sagobok jag tagit med till bruket. Ibland glömde jag den och tordes inte springa ensam genom det mörka tegelbruket och hämta den. Då berättade de egna sagor.
Tänk, så oskyldigt det var! Jag minns särskilt att de aldrig tiggde. De drack kaffe och spelade kort med ”Brännarn” som vaktade glöden i brännugnen.
Ethel var tidigt en stor filmentusiast och drömde om filmstjärnor och Hollywood. Hon gick på matinéer på Trädgårdsgatan, från ena biografen till den andra.
– Man kunde hinna med tre filmer på en eftermiddag, säger Ethel drömmande. Hon samlade filmstjärnor, tapetserade väggarna med bioaffischer och skrev till Hollywood och bad om fotografier med autograf.
– Många svarade, däribland Cary Grant som skickade ett stort fotografi med sin namnteckning.
Den tidiga fascinationen av Hollywood visade sig bli bestående.
– Jag var betagen av miljön, palmerna, solen, och tänkte att jag måste åka dit. Nu känns det så otroligt att jag hade en så stark dröm, reflekterar hon medan katten Nina gör sitt bästa för att stjäla uppmärksamheten genom att buffas och stångas. Tredje familjemedlemmen Muffin har förskansat sig någonstans i trygghet.
Ehel tog först det mer blygsamma steget över Engelska kanalen och kom till London som aupair. Dåvarande lagar förbjöd henne att stanna mer än ett år.
– Fast jag hade gärna stannat längre. Jag var fascinerad av parkerna och utelivet – och människor var så artiga mot varandra.
Efter återkomsten till Sverige jobbade hon på resebyrå i Stockholm. Hollywooddrömmarna fanns dock kvar. Ännu en faktor spelade in:
– Jag har jättesvårt för det svenska klimatet, och har aldrig kunnat bli överens med kyla, regn och snö, säger Ethel och kastar en resignerad blick på aprilsnön som yr utanför köksfönstret.
Dåförtiden var aupairjobb enda sättet komma in i USA. Via en annons i DN fick hon jobb i en familj med två små flickor i San Fransisco. Han var psykolog, hon psykiatriker.
– I början var jag rädd för att de skulle analysera mig, men de var jättetrevliga båda två.
Senare ansökte hon om ett green card, fick jobb på en exportfirma, gifte sig och bosatte sig i Hollywood.
– Människorna var vänliga, artiga och glada, och solen sken hela tiden, säger Ethel drömmande. Men hemma i Sverige blev hennes far sjuk, och hon återvände efter skilsmässan från maken.
– Det var en svår omställning, bland annat på grund av lägenhetsbristen i Stockholm. Och jag kunde inte bestämma mig för var jag skulle bo. Mest var det klimatet som spelade in, säger Ethel, som återvände till Hollywood. Hon engagerade sig i djurskyddsorganisationen Actors and Others for animals och började rädda herrelösa katter och hundar i Hollywoods omgivningar.
– Jag åkte runt på gatorna med skåpbil och samlade in djur som sedan adopterades bort.
Enbart filmfolk var medlemmar, och Ethel fick en naturlig kontakt med dem. Ibland fick hon frågan om hon inte ”ville gå in vid filmen”.
– Det ville jag inte längre.
Hon bosatte sig sedan med sin dåvarande sambo i Los Angeles. Men livet förändrades helt vid den stora jordbävningen 2004.
– Mycket gick förlorat: hus, jobb, relation, säger Ethel som återvände till Sverige med två amerikanska hittekatter. I dag lyser katterna Nina och Muffin från Musses vänner upp tillvaron.
– Jag har stort hjärta för djur.