Juli Zeh är en av Tysklands under senare år mest uppmärksammade samhällsdebattörer och författare. Hennes bakgrund som jurist märks både när hon uttalar sig i aktuella dagsfrågor och i det övriga författarskapet. Romanen Leklust uppehåller sig nära rättsskipningens domäner och i Fritt fall har hon lagt sig tätt intill thrillergenren. Ett framträdande motiv i dessa bägge böcker är den moraliskt laddade glipan mellan två tidsåldrar, 1900-talets devalvering av alla värden och vårt eget århundrades tomhet, illusionslöshet och leda. Stort utrymme får hos henne också de naturvetenskapliga idealen och frågan om hur de omvandlats till ledstjärnor för vår livsform.
Allt detta återkommer också i den i dag på svenska utgivna Corpus Delicti, vars titel är en juridisk term vid insamlandet av bevis. Men framför allt är den nya boken en framtidsskildring från 2058, som berättar om ett samhälle präglat av ett liv utan smärta, plåga eller elände. Statsformen är en diktatur och värnandet om det fysiska välbefinnandet och hälsan antar närmast religiösa dimensioner. Man kommer att tänka på 1930-talets dyrkan av kroppskulturen och muskelstyrkan. Men romanen har även en tydlig koppling till vår egen tids intresse för den egna kroppen som hobby.
Corpus Delicti var från början en teaterpjäs och i en uppsättning i fjol på Deutsches Theater i Berlin gavs den en alltigenom expressiv inramning med våldsamma utspel som med eftertryck visade hur alla andliga värden kastats på sophögen. Romanen är mera återhållsam i uttrycken, men samtidigt tilldrar den sig på en tämligen abstrakt nivå. Man saknar en del av det stöd som texten fick av ett scenspråk som kunde fylla i och utvidga där de filosofiska resonemangen tar överhand.
I sin egenskap av dystopi ansluter boken till tidigare författare som Orwell, Kafka, Huxley och vår egen Karin Boye. Övervakning, kontroll, gripanden, förhör och rättegångar svarar för en stor del av handlingen i en stat som skyr ohälsa, smuts, alkohol, tobak och även kyssar på grund av infektionsrisken. Allt är reducerat till det biologiska livet och dess överlevnad. Att vara frisk är normaltillståndet för invånarna i detta samhälle utan fri marknad, religion eller konkurrerande ideologier.
Det politiskt korrekta styr åsiktsbildningen och romanens huvudperson, Mia Holl, obstruerar mot sådana krav. Det är därför hon ställs inför hälsodomstolen som fruktar allt kritiskt och avvikande tänkande.
Därutöver är hennes syskonkärlek till brodern Moritz ett av huvudmotiven. Också han hör till de oppositionella och blir fängslad i denna väktarstat. Det är i det sammanhanget Juli Zeh resonerar kring frågan huruvida en människa som genomgått en benmärgstransplantation övertar donatorns dna, något som visar sig vara fallet.
Annat som behandlas i hennes satir är nyhetsförmedlingens roll som en del av den allmänna propagandan, begrepp som frihet och en stats ansvar för människornas behov av trygghet och att slippa rädsla och lidande.
Juli Zeh är som vanligt en språkkonstnär av rang, skarp i tanken med många fyndiga formuleringar, skickligt återgivna av översättaren Christine Bredenkamp. Allt som allt ryms här åtskilligt att fundera över i denna drivet skrivna roman om den fria tankens villkor.